Hur tog Moskva ledningen i Ryssland?

Hur kommer det sig att just Moskvas furstar kom att ta ledningen i det ryska tsardömet? Varför inte Novgorod och Kiev, som ju var betydligt äldre furstesäten?

Svaret är att söka i den maktsituation som rådde på 1300-talet, när de ryska furstendömena var vasaller under Gyllene horden, tatarväldet på stäppen. Ryska furstar tävlade om inflytande vid khanens hov och allierade sig med tatarerna genom äktenskap. Från och med 1328 hade staden Moskva övertaget i denna kamp, i och med att dess ledare erhöll storfurstevärdighet. Detta innebar att Moskvas storfurstar kunde insamla tribut till tatarerna från ett flertal andra härskare, att de kunde sammankalla arméer och vara skiljedomare i tvister. Dessutom blev Moskva Rysslands kyrkliga huvudstad. På 1320-talet bosatte sig metropoliten, den ryska kyrkans överhuvud, i Moskva.

Detta försprång var dock otillräckligt för att garantera Moskva en bestående ledarroll i landet. Grannfurstendömena – i synnerhet Tver, Rjazan och Nizjnij Novgorod – kunde mycket väl ha besegrat det ännu tämligen lilla Moskva, om de inte själva hade drabbats av yttre och inre svårigheter. Tver måste hålla ett vakande öga på Litauens expansion. Rjazan och Nizjnij Novgorod utsattes ofta för tatarräder. Det moskovitiska furstendömet, som låg i mitten, var jämförelsevis skyddat, och till skillnad från grannfurstendömena undslapp Moskva länge dynastiska inbördeskrig. Icke desto mindre var staden ofta allvarligt hotad under andra hälften av 1300-talet. När tatarerna år 1380 skickade en straffexpedition mot det i deras ögon alltför autonoma Moskva vägrade de stora grannfurstendömena att skicka hjälptrupper till staden. Trots detta segrade Moskva i slaget vid Kulikovo, en seger som har intagit en närmast mytisk position i ryskt historiemedvetande. Redan 1382 återtog khanen för en tid kontrollen över Moskva, men då Gyllene horden inom kort invaderades av Timur Lenk försvagades ånyo tatarväldet.

Den formativa perioden i storfurstendömet Moskvas historia inträffade 1425–1453, då riket sönderslets av den typ av dynastiska inbördeskrig som det tidigare hade varit förskonat från. Tidigare hade stormännen, bojarerna, kunnat byta sida som de ville, men nu tvingades de av tronpretendenterna att förbli den egna fraktionen trogen. Från och med Vasilij II (som regerade 1425–1462) var alla militära befattningshavare direkt knutna till storfursten. Lika viktigt var att storfursten tog kontroll över kyrkan. År 1441 återvände den ryske metropoliten från kyrkomötet i Florens, där den ortodoxa kyrkan 1439 hade förenats i en union med den romersk-katolska. Ryssarna vägrade acceptera kyrkounionen, och hädanefter utövade storfursten av Moskva själv den makt över kyrkan som tidigare hade vilat hos Konstantinopel. Bysans fall för osmanerna 1453 gjorde till råga på allt Moskva till det ledande ortodoxa riket överhuvudtaget. Storfurstarna kunde i kraft av en bysantinsk äktenskapsallians hävda att den romerska kejsarmakten hade glidit över till dem – Moskva blev det tredje Rom, efter Rom och Konstantinopel. Utvecklingen kulminerade i och med att storfursten Ivan IV år 1547 lät kröna sig till tsar.

Allt detta ägde rum samtidigt som Gyllene horden splittrades i khanaten Kazan, Krim och Astrakhan. Ryssarna upphörde successivt att betala tribut till khanerna. Detta gynnade Moskva, som kunde expandera mot grannarna utan att riskera Gyllene hordens vrede och motaktioner. Storfurst Ivan III annekterade Jaroslavl 1463, Rostov 1474, Novgorod 1478 och Tver 1485. Därefter vände han sig mot Litauen, som tvingades avträda många rysk-ortodoxa områden.

Ivan III hade i och med det skapat ett av Europas starkaste självhärskarvälden. Storfursten stod över lagen, kyrkan och bojarerna. Resten är historia: det starka Moskva som formats på 1400-talet lade på 1500-talet under sig både Kazan och Astrakhan och började expandera i Sibirien. Den ryska stormakten hade kommit för att stanna.