Hur splittrat var egentligen Tyskland?

Den som slår upp en historisk atlas och försöker memorera Tysklands karta blir lätt konfunderad. Från 1300-talet till 1800-talet visar kartbladen en för den ovane betraktaren oöverskådlig röra av små självständiga stater i olika färger. Uppenbarligen sammanhänger splittringen med den tysk-romerska kejsarmaktens försvagande under andra hälften av 1200-talet, men exakt hur splittrat var egentligen Tyskland. Vet vi hur många självstyrande territorier riket hade?

Nej, det vet vi inte. Många tålmodiga försök att beräkna antalet har gjorts, men inget har vunnit allmän acceptans. Troligen uppgick det till några tusen: sju kurfurstendömen, cirka 90 kyrkliga furstendömen, omkring 25 stora världsliga furstendömen, över 100 grevskap, ett mycket stort antal mindre adelsvälden (vilka i vissa fall bara bestod av det närmaste distriktet kring en riddarborg) samt åtskilliga självständiga städer och bonderepubliker. På grund av förpantning, försäljning och byten av landsdelar bestod ett standardfurstendöme av flera territorier som var utspridda över en eller flera regioner, territorier som i sin tur mycket väl kunde styras av olika familjemedlemmar och därmed i praktiken var fria i förhållande till varandra. De praktiska svårigheter som uppstod löstes delvis genom allmänna överenskommelser, till exempel om mått, vikter och valuta.

Till saken hör att många tyska städer under senmedeltiden och 1500-talet upplevde en ekonomisk storhetstid. Detta gällde både hansastäder som Lübeck, Danzig och Köln och sydtyska metropoler som Nürnberg och Augsburg, vilka inte bara blev autonoma utan även kunde påverka större stater genom att skänka lån och erbjuda penninghjälp.

De minsta politiska enheterna i Tyskland utgjordes av riksriddarnas välden. Från och med 1250-talet var åtskilliga riddare, vilka tidigare hade tjänat kungen på dennes domän, i praktiken självständiga. De eftersträvade ett erkännande om riksomedelbarhet, det vill säga att de endast lydde under kungen/kejsaren och var befriade från alla skyldigheter utom försvarsplikten. Riksriddarna höll hårt på fejdrätten, det vill säga att få försvara sig mot orättvisor medelst vapen. Eftersom riddarrikena var så små slöt många riddare förbund med varandra gentemot furstar, bonderepubliker och städer i omnejden. Det mest kända förbundet av detta slag grundades år 1407 i Schwaben, Sankt Georgsförbundet. Två av de berörda riddarväldena, Vaduz och Schellenberg, är ännu idag självständiga – sedan 1719 är de förenade under namnet Liechtenstein.