Ett kristet Nubien

Om en kort stund sätter jag mig på ett flygplan för att fara till Nubien, ett gammalt kulturland vid Nilen som idag är delat mellan Egypten och Sudan. Detta föranleder mig att besvara en fråga om hur det egentligen förhåller sig med de forna kristna kungarikena i Afrika. Jag har tidigare bloggat om det kristna Kongo på 1500-talet, och det är ingen hemlighet att Etiopien har varit kristet sedan 300-talet. Betydligt färre känner till de nubiska rikenas historia.

Åtminstone sedan 500-talet f.Kr., kanske sedan ännu längre tillbaka, behärskades Nubien av härskarna i staden Meroë, beläget på östra nilstranden ca 200 km nordöst om Khartoum. På 300-talet e.Kr. krossades Meroës välde av en kung av Aksum (i dagens Etiopien). Men den nubiska kulturen överlevde. Områdets centrala jordbruksområden dominerades av ett för oss relativt okänt folk som av antikens geografer benämndes Nobatae. En annan viktig gruppering utgjordes av det nomadiska bejafolket, boskapsuppfödare som vistades mellan Nilen och Röda havet. Från och med 500-talet kom huvuddelen av det nubiska kulturområdet att präglas av kristendomen. Vid okänd tidpunkt, senast i slutet av detta sekel, slogs de nordliga områdena samman till riket Maqurra, med Dongola som huvudstad, medan södra Nubien kom att utgöra riket Alwa med centrum i Soba (nära dagens Khartoum).

I samband med de stora muslimska erövringarna i mitten av 600-talet gjordes även krigiska framstötar söderut från baser i Egypten. En muslimsk armé nådde Dongola, men konflikten löstes genom ett avtal som garanterade fred åt de kristna mot att de erlade tribut. Därefter följde en lång period av fred och ömsesidigt lönsamt handelsutbyte. Genom Nubien fördes boskap, elfenben, strutsfjädrar och slavar till Egypten. De kristna kungarikena fungerade som en militär buffert och skyddade Nildalen, och de kristna hade inget emot att muslimska slavhandlare sökte sig söderut genom deras områden. Freden gav förutsättning för framväxten av en rik nubisk kultur som blomstrade ända till 1200-talet. Städerna byggdes ut och fick flera kyrkor. Det egyptiska sändebudet Ibn Sulaim, som reste med båt genom Maqurra år 975, har skildrat ett bördigt nillandskap med vackra hus, kyrkor, kloster, palmlundar, vingårdar och boskapsuppfödning. Alwa skall enligt uppgift ha varit ännu rikare. Lämningar från det kristna Nubien finns i våra dagar främst i form av väggmålningar, bland annat från den rikt dekorerade katedralen i Pachoras (Faras), och i form av kyrkoruiner i södra Egypten och norra Sudan.

Till skillnad från Etiopien överlevde inte den nubiska kristenheten. Maqurra utsattes under andra hälften av 1200-talet för omfattande härjningar från mamlukerna i norr. Även om dessa inte förmådde införliva riket med Egypten möjliggjorde de för arabiska beduinstammar att breda ut sig på de nubiska jordbrukarnas marker. Den politiska och ekonomiska infrastrukturen revs upp och på 1300-talet kollapsade Maqurra, varefter områdets befolkning successivt islamiserades. I Alwa fortlevde ett kristet härskarskikt ända till början av 1500-talet.