Dick Harrison
I svallvågorna av upptäckten att det cirkulerar hästkött i diverse produkter som kan köpas i livsmedelsdiskarna har jag fått frågan om vårt historiska förhållande till detta. Har inte hästkött rentav varit förbjudet?
Jovisst. De kristna missionärerna reagerade starkt mot hästköttsätandet och lyckades få flertalet medeltida myndigheter att förbjuda det. Belägg för förbudet finns bland annat i de norska medeltidslagarna och i den isländska lagsamlingen Grágás. En av orsakerna var av allt att döma hästköttets status i det förkristna samhället, både i Norden och på sydligare breddgrader (förbudet är känt även där). Av arkeologiska fynd, exempelvis i Eketorp på Öland och i skånska Uppåkra, framgår att hästkött förekom i samband med rituella offermåltider, sannolikt tillägnade guden Frej. Dessa upptäckter, som framför allt har gjorts och analyserats under de senaste decennierna, har övertygat forskare som tidigare, av källkritiska skäl, var skeptiska mot att hästköttet haft en sakral funktion i det förkristna samhället. Fynden har kastat ljus över de skildringar av hästköttsätande som finns i de isländska medeltidssagorna.
Ett känt exempel på sådana redogörelser är Håkon den godes saga (i Snorre Sturlassons Heimskringla), som utspelar sig i mitten av 900-talet. Kung Håkon hade uppfostrats i England och var kristen, men under en offerfest i Tröndelag tvingades han kompromissa med sin tro, bland annat när det bjöds hästkött. Håkon vägrade att äta av djuret. Han sade även nej till att dricka av spadet och smaka på flottet. Konflikten löstes genom att kungen gapade över grythandtaget och indirekt insöp ångan av det kokta hästköttet, men han garderade sig genom att lägga en linduk om handtaget.
Bortsett från dessa kultiska kopplingar tycks hästen ha varit ett uppskattat slaktdjur i de delar av Norden där det fanns gott om varan. Om folk verkligen uppskattade att äta hästkött var det inte mycket kyrkan kunde göra för att stoppa sedvanan, varför ätandet överlevde på flera håll, förbudsivrarna till trots.