Johannes XXIII x 2

Det regnar påvefrågor över undertecknad för närvarande, och jag skulle lätt kunna besvara dylika några veckor i följd, om det inte vore för att den tematiska variation jag söker upprätthålla i bloggen riskerade att bli lidande. Men låt gå för en till, sedan får det bli andra ämnen.

Nu gäller det Johannes XXIII, en 1400-talspåve som dök upp som rätt svar i en quiz som jag skrev för SvD:s räkning häromdagen. Ett antal läsare har hört av sig med påpekandet att jag måste ha skrivit fel, eftersom Johannes XXIII:s pontifikat inföll i mitten av 1900-talet.

Men nej, jag har inte skrivit fel. Det finns nämligen två påvar med namnet Johannes XXIII. Den man ofta tänker på hette egentligen Angelo Giuseppe Roncalli och var påve mellan 1958 och 1963; han är mest känd för att ha sammankallat Andra Vatikankonciliet. Men Roncalli var faktiskt den andre italienaren som antog namnet. Den förste hette Baldassare Cossa, levde mellan 1370 och 1419 och uppbar det påvliga ämbetet mellan 1410 och 1415. Vid denna tidpunkt var påvedömet delat mellan tre rivaliserande påvar – en i Rom, en i Avignon och en som backades upp av kyrkomötet i Pisa. När Baldassare Cossa utsågs att efterträda Alexander V blev han den andre och siste Pisapåven och antog, som nämnts, namnet Johannes XXIII. Motståndarna Gregorius XII (i Rom) och Benedictus XIII (i Avignon) accepterade självfallet inte Johannes XXIII:s ämbete, men de kunde inte göra något åt situationen. Frankrike, Portugal, England, huvuddelen av Tyskland, Tyska Orden i Preussen och Baltikum, Kalmarunionen i Norden samt stora delar av Norditalien hyllade Johannes XXIII som den korrekte påven, och hans position backades upp av den förmögna bankirfamiljen Medici i Florens. Aragoniska kronan (ett spansk-italienskt Medelhavsvälde med centrum i Barcelona), Kastilien, Sicilien och Skottland höll på Benedictus XIII, medan Gregorius XII stöddes av Neapel och mindre delar av Tyskland, bland annat Oberpfalz.

Schismen inom katolska kyrkan hade nu nått en kulmen som även de världsliga myndigheterna uppfattade som bisarr, varför ett kyrkomöte sammankallades i Konstanz för att råda bot på eländet. Johannes XXIII agerade själv sammankallande påve, men den drivande kraften bakom konciliet var den tyske och ungerske kungen Sigmund. Under mötesförhandlingarna, som inleddes 1413, kom man snart fram till att alla tre påvar borde abdikera för att underlätta för kyrkan att enas kring ett nytt gemensamt överhuvud. Benedictus XIII vägrade, men både Gregorius XII och Johannes XXIII accepterade.

Dessvärre förmörkades Johannes XXIII:s historia av hans fortsatta handlande. Efter att ha gått med på att träda tillbaka ändrade han sig, flydde från Konstanz och drog indirekt på sig en avsättning, som bekräftade abdikationen. De församlade kyrkomännen i Konstanz passade också på att döma honom skyldig till alla möjliga brott som han på grund av sin frånvaro inte kunde försvara sig mot (kätteri, korruption, med mera). Senare fängslades den f.d. påven men släpptes fri sedan familjen Medici betalat lösen. Baldassare Cossa påbörjade en ny kyrklig karriär som kardinalbiskop men dog kort tid senare under en vistelse i Florens.

Formellt sett räknas den förste Johannes XXIII som en motpåve, det vill säga som en illegal påve vars namn inte bör finnas med i den officiella listan över påvar. Därför var namnet ledigt när Roncalli valde det 1958.