Legender om de trettio silvermynten

I en tidigare blogg har jag besvarat frågan huruvida de trettio silvermynt som Judas enligt Nya testamentet fick för att förråda Jesus var likvärdiga med kostnaden för en slav (svaret är ja). Men hur var det med just de silvermynt som Judas fick? Utvecklade man historier om dessa, på samma sätt som andra föremål (lansen, graalen, med mera) under medeltiden fick uppföljningslegender?

Jodå, de trettio silvermynten fick en egen legendflora. Enligt en skröna som var vida spridd i det medeltida Europa var det exakt samma mynt som långt tidigare hade skänkts till Josefs bröder när denne såldes som slav till Egypten. Deras historia utvecklades successivt i berättelse efter berättelse, bland annat av Gottfrid av Viterbo (d. 1191) och Johannes Rothe (d. 1434).

De trettio silvermynten skall, påstod man, ha präglats i forntiden av patriarken Abrahams fader Thares på order av den assyriske kungen Ninus. Abraham tog med sig mynten till Kanaans land, där han använde dem till att köpa jord av folket i Jeriko. Sedermera återkom de till släkten genom att Abrahams sonsonsöner sålde sin broder Josef till slavhandlarna och fick mynten i betalning. Bröderna tvingades i sin tur skänka pengarna till Josef i Egypten, när de åkte dit för att handla spannmål under nödåren. Josef använde pengarna till att balsamera sin fader Jakob. Mynten återkom till Israel långt senare, när sibyllan Nicaula deponerade dem som offergåva i Salomos tempel. Därefter fördes mynten till landet Saba, varifrån en vis drottning tog dem med sig för att hylla det nyfödda Jesusbarnet i krubban. När Josef och Maria tvingades fly till Egypten för att undkomma Herodes kunde de inte ta med sig mynten, vilka följaktligen blev kvar i grottan utanför Betlehem tillsammans med de gåvor som de tre vise männen hade skänkt Jesus. En from armenisk herde tog hand om gåvorna och förde dem senare till den vuxne Jesus. Denne bad herden att skänka dem till tempelskatten – där de i sinom tid låg redo för utbetalningen till Judas Iskariot.

Källkritiskt sett är myntlegenden lätt att pulvrisera, men den vittnar om människans ständiga drift att skapa mening, betydelse och berättelser kring föremål som av ett eller annat skäl har fascinerat henne.