Världens dummaste refusering

Dagens blogg ägnar jag åt en fråga som berör mig lika mycket i egenskap av författare som i egenskap av historiker. Nästan alla skribenter, musiker, konstnärer och andra kulturarbetare blir förr eller senare – ofta upprepade gånger – refuserade. Ett känt svenskt exempel är när Bonniers 1944 refuserade Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Men vilket är världens i särklass dummaste refusering genom tiderna?

Om jag bara får välja en dumhet ur en stor hög av klantigheter faller valet, föga oväntat, på en händelse i början av 1962. Det ännu tämligen okända Liverpoolbandet The Beatles hade just skrivit kontrakt med managern Brian Epstein, som försökte få skivbolaget Decca intresserat av gruppen. En sedermera mytomspunnen provinspelning genomfördes, men på Decca var man föga imponerad. Refuseringsorden har blivit bevingade: ”Guitar groups are on the way out, Mr. Epstein.”

Exakt vem som fällde yttrandet är okänt. Tre personer har pekats ut som ansvariga (Dick Rowe, Mike Smith och Tony Meehan), men det lär aldrig bli klarlagt vem av dem som var ansvarig för det slutliga – och, som det skulle visa sig, ekonomiskt vansinniga – beslutet.

Som god tvåa på listan över dumma refuseringar placerar jag hela det kollektiv av brittiska förlag (minst ett dussin) som 1995 tackade nej till J.K. Rowlings första Harry Potter-bok.