Styrde Lund över Uppsala?

Idag vänder jag mig till en kyrkohistorisk och lokalpatriotisk fråga, som jag haft anledning att besvara muntligt många gånger. Under medeltiden satt det en svensk ärkebiskop i Uppsala och en dansk i Lund. Var dansken överordnad svensken, vilket han i teorin borde ha varit, eller var de i praktiken jämställda?

Lundabiskopens formella makt i norr återgick på hans ställning som primas över Sverige. När Uppsala ärkesäte inrättades år 1164 hade påven lovat ärkebiskopen i Lund (som tidigare varit ärkebiskop över både Sverige och Danmark, ursprungligen även över Norge) att han skulle få inneha primatställning ”till evig tid”. Primatet innebar att varje svensk ärkebiskop skulle vigas till sitt ämbete av ärkebiskopen i Lund samt svära denne och hans kyrka trohet. Den danske ärkebiskopen skulle överlämna palliet till den nyutnämnde svensken. Ett pallium var ett utmärkelsetecken av vitt ylletyg, format som en oval ring som lades över den nye ärkebiskopens axlar, från vilken ett brett band hängde ned på bröstkorg och rygg i kroppens mittlinje. Palliet följde bäraren i graven, varför ett nytt pallium måste hämtas i kurian för varje ny ärkebiskopsvigning. Utan pallium var ärkebiskopen ingen riktig ärkebiskop.

Bestämmelserna ledde till flera problem. När Folke skulle vigas till ärkebiskop i Uppsala år 1274 råkade ärkesätet i Skåne vara vakant. Påven bestämde att biskop Peder av Århus skulle presidera över vigningen av Folke och överlämna palliet – han förklarade också att detta inte var avsett att tolkas som ett ingrepp i Lundakyrkans rättigheter utan att det svenska ärkebiskopsdömet även i framtiden skulle vara underordnat Lund. Episoden torde ha upplevts som förödmjukande för prelaterna i Uppsala, och tre år senare var det dags för nästa konflikt. Folke avled och efterträddes av Jakob Israelsson. Denne vigdes till ämbetet enligt reglerna, det vill säga i Lund, men själva palliet lyckades svenskarna utverka direkt från påven Nicolaus III. Denne förklarade visserligen att handlingen på intet vis skulle uppfattas som ett övergrepp mot Sveriges primas i Lund, men handlingens symbolvärde var avsevärd.

En allvarlig konflikt mellan Lund och Uppsala bröt ut 1290. Orsaken var en tvist inom den svenska kyrkoprovinsen, som resulterade i att biskop Bo av Växjö och kaniken Nicolaus Odulphi i Skara åtalade Uppsala domkapitel inför Jens Grand, ärkebiskopen i Lund. Orsakerna till grälet var åtskilliga; bland annat rörde det sig om en arvstvist. Jens Grand dömde till kärandenas favör, med följd att domprost Andreas And i Uppsala blev bannlyst och Uppsala domkapitel suspenderades. Ärkebiskop electus (det vill säga vald men inte invigd till ämbetet) Johannes i Uppsala gjorde allt han förmådde för att blockera beslutets genomförande. Han förbjöd den 20 november 1290 de svenska biskoparna att kungöra domen och hänvisade till att påven först måste avge sitt yttrande. Därefter reste Johannes söderut för att erhålla sitt pallium av påven Nicolaus IV, men han insjuknade och avled under resan. Därmed komplicerades situationen. Grälet inom den svenska kyrkoprovinsen sköts i bakgrunden. Efter biskop Bos död 1291 nedlade Växjöstiftet sin del av processen, och efter Nicolaus Odulphis död uppnåddes år 1294 en förlikning mellan parternas representanter. Men hur skulle domkapitlet i Uppsala kunna välja en ny ärkebiskop om domkapitlet var suspenderat av Sveriges primas? Enda lösningen var att ignorera Jens Grand och välja ärkebiskop i alla fall. Valet föll på Nils Allesson, dekan i Uppsala, som hade åtföljt Johannes på resan mot söder.

Nu intensifierades kampen för att få påven att ogiltigförklara Jens Grands dom, så att Nils kunde tillträda sitt ämbete. Detta lyckades, och påven Bonifatius VIII bekräftade Nils utnämning år 1295. Två kardinaler överlämnade sedan palliet till den svenske ärkebiskopen, och kardinalbiskopen Johannes av Tusculum avsändes med påvlig instruktion att viga Nils Allesson till ärkesätet. I maj 1296 kunde Nils tillträda sitt höga ämbete. Bonifatius var dock noga med att inte genomföra någon formell ändring av Lunds ställning som säte för Sveriges primas. I Lund var likväl harmen stor och det dröjde ända till 1315 innan den danske ärkebiskopen ogiltigförklarade sin företrädares domar mot Uppsalakapitlet.

Triumfen över Lund var inte gratis för Uppsala, och det kan verkligen diskuteras om domkapitlet gjorde en god affär. Ärkebiskop Nils måste lova att skänka tusen floriner till påven och kardinalerna samt mindre avgifter till olika personer vid kurian. Det blev inte bättre av att liknande pålagor krävdes även av senare ärkebiskopar, och det var aldrig tal om frihet från Lunds primatställning. Den största förändringen under de påföljande två seklerna var snarare att påven önskade centralisera kyrkan och förbehålla sig själv rätten till alla viktiga ämbetstillsättningar.