Riddareden

När en man dubbades till riddare måste han rimligen ha svurit en ed. Känner vi till hur den lät? Vad sade en blivande svensk riddare i det högtidliga ögonblicket?

Riddareden, på latin iuramentum militum, påminde om kungarnas hyllningsed och lästes högt upp av de utkorade medan de lyfte händerna mot himlen. För svenskt vidkommande känner vi den från senmedeltiden: man riktade sig till Gud, jungfru Maria, Sankt Erik och Sankt Knut och förklarade:

Jag vill efter min yttersta makt med liv och gods beskärma den heliga kristna tron och evangelium, och hålla och värja kyrkorna och hennes tjänare vid sin frihet och frälse, stånda mot orätt och styrka frid och rätt och beskärma faderlös och moderlös, barn, jungfrur, änkor och armt folk och vara trygger och tro mot min konung och mitt rike och rättfärdigt hålla och öva mitt riddarskap. Gud till heders, efter min bästa förmåga, så hjälp mig Gud.

Den som härmed får titeln riddare (lat. miles) lovar alltså först och främst att skydda kyrkan, prästerna och deras rättigheter. Därefter lovar han att skydda svaga och utsatta grupper i samhället: änkor och föräldralösa, unga kvinnor, fattiga, med flera. I nästa punkt lovar riddaren att vara kungen trogen. Slutligen åkallar han Gud till hjälp.

Riddaren skall, med andra ord, bruka svärdet både till försvar och anfall. Han skall frälsa kyrkan och folket från ondo, och han skall främja riksledningen i dess strider. Framför allt skall han göra allt detta på ett rättfärdigt vis, i enlighet med Guds vilja.