Enkla och pampiga begravningar

Under 1600-talet kunde rika mäns och kvinnors begravningar vara synnerligen ståtliga begivenheter som slukade ofantliga summor. Hur blev det så? Borde inte kyrkan under medeltiden ha yrkat på ett stilla och värdigt avsked till den döda?

Jo, det kan man tycka, och så var inledningsvis också fallet. De äldsta kristna begravningarna i Norden hade inte många likheter med de stora högbegravningarna och likbegängelserna i skepp som vi förknippar med vikingatiden. Ritualerna är väl kända. Först tvättades kroppen i hemmet och fick en vit klädnad. Prästen läste böner och stänkte vigvatten på liket, varefter de sörjande inledde sin vaka. Likvakan var inte nödvändigtvis en tråkig tillställning utan kunde mycket väl rymma sin beskärda del av munterhet och dryckenskap – sederna varierade kraftigt mellan region och tidsperiod. Klockaren ringde samtidigt i kyrkan för att förkunna döden för omgivningen och hålla ondskans makter på avstånd. Tack vare notiser i västgötarnas lag vet vi att likvakan vanligtvis varade i en natt men mycket väl kunde dra ut på tiden till tre. Prästen måste i så fall ha extra stor ersättning för mödan, såvida den döda inte hade varit tiggare eller fattighjon (”stavkarl”) – i sådana fall utgick ingen kompensation förutom likets stav och påse.

Påföljande dag förde man kroppen till kyrkan och förrättade dödsmässa, requiem. Därefter höll prästen ett liktal eller en predikan och genomförde absolutio mortuorum (”de dödas avlösning”): den döda kroppen välsignades med vigvatten och rökelse, varpå den döda gjordes till föremål för förböner och blev formellt avlöst. Efter ytterligare ett par böner ägde den egentliga jordfästningen rum, antingen utomhus eller inomhus i kyrkorummet. Prästen bad en bön invid graven och välsignade även denna med rökelse och vigvatten. Den döda kroppen placerades i regel i jorden utan kista. Efter bön och läsning av psalteriet lade prästen tre skovlar mull i graven och förkunnade ljudligt på latin: De terra plasmasti me et carne induisti me. Redemptor noster, resuscita me in novissimo die (”Av jord har du skapat mig och med kött har du beklätt mig. Vår frälsare, återuppväck mig på den yttersta dagen”). Ytterligare psalmläsning och böner följde, varpå graven skottades igen.

Det var alltså så det skulle gå till. Men i takt med att frälset formerades till ett stånd och påverkades av kontinentaleuropeiskt skick och bruk började dess begravningar förändras i riktning mot alltmer pompa och ståt. Ett exempel är bruket att föra in en avliden stormans vapenutrustning i kyrkan. Detta är känt i Norge för år 1202, då kung Sverre begravdes i Bergen med sköld, svärd och stålhuva invid graven. Under 1300-talet hade denna stormannased blivit allmänt förekommande, och under senmedeltiden hände det stundom att svärd lades med i graven, i praktiken en återgång till förkristet gravskick. Olaus Magnus har efterlämnat en utförlig beskrivning av en parad med häst, svärd och vapenutrustning i samband med en begravning under första hälften av 1500-talet.