Hur uppkom ordet borgare?

Det burgna skiktet i våra gamla städer kallades som bekant borgare, ett ord som även kom att förknippas med ett av våra fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder). Men hur uppkom termen?

Det rör sig om import. Ordet kommer av det tyska Borgere, som ordagrant betyder ”borginvånare”. I det medeltida Sverige förekom ordet borgare då och då, men det var inte den enda möjliga termen. Man föredrog ofta att använda det svenska ”byaman”. I Söderköpingsrätten från omkring 1300 brukas termen ”bure”. På latin skrev man ofta civis (”medborgare”).

Det är inte svårt att härleda tyskans Borgere. Invånarna i de tidigmedeltida städerna på kontinenten måste skyddas, ofta genom att den lokale fursten lät dem fly in i borgen när fara hotade, eller genom att staden rentav byggdes som en direkt förlängning av borgen. Därav ordet ”borginvånare”. Sedan växte städerna ut till självständiga enheter med borgmästare, råd och rådhus. Termen borgare blev alltmer exklusiv och kom att syfta på en besutten minoritet av stadsborna.

I Sverige brukar vi med borgare avse hantverkare, köpmän och andra fria yrkesutövare i städerna, vilka ägde så kallat burskap. Det var mestadels liktydigt med att man ägde grund (fast egendom) i staden, men brist på sådan kunde kompenseras genom att man erlade burskapsavgift. Att döma av medeltidslagarna hade endast män rätt att tillägna sig burskap, men vi har belägg för att bestämmelsen ignorerades. Den kvinnliga motsvarigheten till en borgare kallades borgerska, och även hon ägde medborgarrätt i staden. Borgerskor kunde driva egen yrkesverksamhet – som de ärvt från fader, make eller annan anhörig – och förfoga över fast egendom.