Bålet, då?

Gårdagens blogg om hängning har, föga förvånande, resulterat i följdfrågor. Brände man inte folk på bål också? Eller var det straffet reserverat för 1600-talets häxor?

Jo, det gjorde man. Dödsstraffets natur var beroende dels av brottets art (värre straff ju grövre brott) och brottslingens status (män och kvinnor fick ofta olika straff, adelsmän hade rätt att halshuggas med svärd, osv.). Visst kunde man bli bränd, om olyckan var framme. Men då skulle man i regel har gjort något som enligt dåtida juridiskt tänkande var att betrakta som verkligt grovt, exempelvis upprepat kätteri.

Ett känt exempel är den danske riddaren och Malmöborgmästaren Anders Mortensen, som år 1419 anklagades för att ha förfalskat ett dokument. Det hade gått rykten om att kanslitjänstemän på egen hand utfärdade brev av tveksamt innehåll, något som föranlett Kalmarunionens kung Erik att hålla räfst. Anders Mortensen befanns skyldig – han hade, visade det sig, på eget bevåg sänt brev i kungens namn. Straffet var döden. Herr Anders brändes levande på bål.

Incidenten bedömdes som så uppseendeväckande att någon diktade om den på latin, en dikt som haft turen att bevaras i ett register. För Malmöborna var Anders Mortensens förfärliga död lika minnesvärd som när Sankt Petri kyrktorn rasade år 1420, något som blev föremål för en liknande dikt.

Det var ytterst sällsynt att herremän brändes på bål, men bålet som sådant var ingen ovanlighet, inte om brottet bedömdes som allvarligt. Till de olyckliga ofrälse som mötte döden på detta vis hörde Magnus Olsson från Finland, vars dom föll i Stockholm den 4 augusti 1477. Han var en av de 140 personer som dömdes till döden i staden mellan 1474 och 1492. Av dessa var flertalet, 90 personer, vanliga tjuvar som dömdes till hängning. Att Magnus Olsson brändes berodde på att han hade gjort sig skyldig till tidelag med en ko, en vida värre rättslig förseelse än tjuvnad.