Hängning i Sverige

Jag får ofta frågor om dödsstraff i äldre tid. Hur gick de egentligen till? Påminde de om samma straff i modern tid?

Den senare frågan gäller framför allt hängning, som ju fortfarande existerar som dödsstraff i vissa länder. I modern tid är avsikten i regel att döda personen ifråga kvickt genom att nacken bryts. Så var dock inte alltid fallet i förfluten tid. Ibland var det precis tvärtom: avsikten var att dra ut på tiden, detta som en integrerad del av straffet. Genom att långsamt strypas till döds skulle den dödsdömde lida inte bara av strypningen utan också av skammen att beskådas av den församlade folkmassan. I det medeltida Sverige drabbade detta i synnerhet manliga tjuvar.

Ursprungligen hängde våra förfäder brottslingar genom att de rätt och slätt hissades upp i ett träd. I landskapslagarna förekommer ordvändningar som hængia a gren samt a galgha æller gren. Från och med 1300-talet har vi belägg på att även konstgjorda trägalgar fanns för ändamålet. I Visby använde borgarna en triangelformad galge med tre stora stenpelare på ett murat underrede. När galgen under senmedeltiden och 1500-talet framträder tydligare i källorna var den i allmänhet placerad på ett väl synligt ställe utanför den egentliga bebyggelsen, på ”galgbacken” eller ”galgberget”. Stockholms galgbacke låg på Södermalm. Vid denna tid fanns också en hierarkisk rangordning bland de hängda. Om flera galgar hade rests på en och samma backe hängdes småskurkarna längst ned och de stora skurkarna högst upp, där skammen ansågs vara störst. När döden inträtt grävdes de hängda ned direkt på avrättningsplatsen, eftersom de inte ägde rätt att vila i vigd jord.