Vandalism

Hur uppstod begreppet vandalism? Det syftar uppenbarligen på antikens vandaler, men skapade man verkligen termer med efterledet –ism redan då?

Nej, det gjorde man inte. Termen syftar delvis på vandalernas handlingar under folkvandringstiden, men den har betydligt mer med franska revolutionen att göra.

Det finns inget som tyder på att just vandalerna var värre än det antika och medeltida genomsnittet när det gäller plundring och allmän grymhet. Olyckligtvis för deras rykte förhärjade de emellertid fel stad och besegrade fel fiender: staden Rom och dess påvekyrka år 455, vid en tidpunkt då påvedömet höll på att stärkas gentemot andra andliga och världsliga potentater och skaffade sig en gedigen skriftlig historietradition. I det påvliga historieberättandet kom vandalerna att framställas som vidriga helgerånare, något som även länkades till att de inte var katoliker utan arianer. Ordet ”vandal” fick därmed en starkt negativ klang i Västeuropa.

Men ismen lät vänta på sig i mer än ett millennium, ända till 1790-talet. Då hade vandalernas skuldbörda – i egenskap av folket som ödelade Rom – ökat ytterligare på grund av den beundran för antiken som svepte över Europa på 1700-talet. År 1794 jämförde den politiskt prominente franske abbén och republikanen Henri Grégoire (1750–1831) förstörelsen av klosterbibliotek och religiösa konstverk under franska revolutionen med vandalernas plundring av Rom, något som gav upphov till den franska termen vandalisme, lika med ”hänsynslös förstörelse”. Eftersom franska var dåtidens stora kulturspråk spreds begreppet snart till omvärlden, även till Sverige.