Den svenska diplomatins fader

Vem döljer sig bakom benämningen ”den svenska diplomatins fader”? I äldre historisk litteratur verkar en viss Birger Månsson åsyftas. Vem var det, och vad gjorde han för att vinna ryktbarhet?

Birger Månsson, på latin känd som Birgerus Magni, var sin tids främsta officiella svenska representant på kontinenten, i synnerhet vid den påvliga kurian. Han gjorde stora insatser under den kris som bröt ut efter kung Kristofers död 1448, och han försämrade allvarligt den dansk-norske kungen Kristian I:s ställning i Rom gentemot den svenske kungen Karl Knutssons.

Att Birger i detta skede hade så stora diplomatiska framgångar berodde till stor del på att han åren 1448–1449 förhandlade fram att den svenska kyrkoprovinsen med ärkebiskopen i Uppsala i spetsen erkände Rom-påven som den kristna kyrkans överhuvud (tidigare hade svenskarna hållit på konciliet i Basel och dess påve Felix V). Detta glömde man inte i Rom – Birger Månssons fiender blev även påvens fiender. I oktober 1448 utnämndes Birger till domprost i Uppsala, i maj 1449 till påvlig kammarherre och i juni 1450 till påvlig nuntie och generalkollektor för Norden. Han förmådde påven att inskrida med fredsinitiativ i konflikten mellan Karl Knutsson och Kristian I, vilka gynnade den förre mer än den senare. Kristians familj svarade med att överfalla och fängsla Birger när han befann sig på resa hem till Skandinavien, och det var först sedan de kyrkliga myndigheterna i Bremen och Hamburg inskridit till svenskens hjälp som han blev frisläppt.

Under 1450-talet, då Karl och Kristian låg i krig med varandra, fortsatte Birger att gynna Sverige vid kurian i Rom. Vid denna tid framstod som han som en tidstypisk intrigmakare, som klippt och skuren för den italienska hovkulturen under renässansen. Birger Månsson baktalade, mutade, förhandlade och gjorde så ofta han kunde livet surt för den svenska riksledningens fiender i Danmark, Norge och Tyska ordens territorier. Trots att han lämnade Rom för vistelse i Sverige 1453–1455, och trots att hans gode vän påven Nicolaus V avled och efterträddes av Calixtus III, fortsatte han att ha framgång. Calixtus utnämnde Birger till påvlig subdiakon, skänkte honom två nya kanonikat – ett i Lübeck och ett i Magdeburg – och utnämnde honom till nuntie i Sverige med uppdrag att insamla ett nyligen påbjudet korstågstionde. Birger Månsson tog för sin del tillfället i akt att lämna in diverse suppliker för Stockholms stads räkning, vilka samtliga beviljades.

När Birger år 1456 åter befann sig i hemlandet var det säkert som en mycket beundrad man. Som diplomat hade han ingen rival. Kung Kristian i Danmark, som av goda skäl hatade honom, refererade till Birger som ett ”avskyvärt monstrum” och ”en ny Cerberus”.

Ännu större diplomatisk briljans visade Birger Månsson sedan Kristian I gripit makten i Sverige 1457. Kung Kristian var inte dummare än att han insåg vilken potential Birger hade, och nu när han själv blivit ”monstrets” chef var det bara att tacka och ta emot. Med kung Kristians gillande valdes Birger 1462 till biskop i Västerås och begav sig på hösten samma år till Rom i syfte att erhålla påvlig utnämning. Unionskungen hade gett honom fullmakt att uträtta viktiga ärenden vid kurian, och under sin vistelse vid Tibern från januari till mars 1463 skördade Birger sedvanlig framgång. Han passade även på att föra planerna på en kanonisation av Heliga Birgittas dotter Katarina Ulfsdotter på tal vid kurian. Åter i Sverige satt han troget i kung Kristians riksråd och ställde villigt sina tjänster till monarkens förfogande i den pågående konflikten mellan kung och ärkebiskop. Då Birger Månsson avled året därpå var han endast omkring fyrtiofem år gammal.