Kringlornas historia

Vid gamla bagerier hängde tidigare – och hänger ibland fortfarande – en kringla. Uppenbarligen har kringlan varit nära förknippad med bagaryrket sedan åtminstone några sekler. Vad beror detta på? Hur långt tillbaka kan kringlans historia följas?

Till medeltiden, är svaret, men eftersom kringlan har varit ett mycket vanligt och hållbart bakverk är det rimligt att anta att dess ursprung är betydligt äldre än de medeltida kringlor i Tyskland (s.k. Brezel) som brukar anges som de nutida kringlornas direkta föregångare. Det är fullt möjligt att romarna bakade kringlor (de hade ett bakverk vid namn bracchium, som kan ha haft kringelform), men det kan inte bevisas.

I Norden bakades kringlor under senmedeltiden. De tillverkades av rågmjöl och förvälldes, vilket gav dem beteckningen ”sudna” (kokta), tills de flöt upp ur grytan. Slutligen gräddades de i en ugn. På 1600-talet byttes rågmjölet på många håll ut mot vetemjöl. Inte sällan betraktades kringlan som ett typiskt festbröd, vilket bidrar till att förklara dess popularitet.

Kringlans storlek och karaktäristiska form gjorde bakverket till en symbol för bagarna, ibland även till ett emblem för bagarnas skrå. Eftersom bakverket hade god hållbarhet lämpade det sig väl att transportera längre sträckor. Bönder som varit i staden tog ofta med sig kringlor hem till gården som souvenirer och presenter.

Många svenska bygder och städer skapade i sinom tid lokala kringelvarianter; till de mer kända exemplen hör Arboga och Södertälje. Väl att märka är flertalet av dessa traditioner ganska sena, eftersom kringlan i egenskap av genuint folkligt bakverk fick sitt stora uppsving först på 1800-talet. Skälet var lagen om näringsfrihet 1846. I och med denna reform kunde fattiga änkor försörja sig genom att extraknäcka som kringelbakerskor. Kringlorna bakades i hemmen och såldes på marknader, på järnvägsperronger eller rentav i kvinnornas egna hem.