Sverige och Krimkriget

I förra veckan fick jag en fråga om huruvida Sverige var på väg att dras in i Krimkriget på 1850-talet. Stämmer det att Oscar I:s svensk-norska monarki skulle ha förklarat krig mot Ryssland om inte freden kommit emellan?

Eftersom krigsförklaringen inte blev verklighet lär vi aldrig kunna besvara frågan, men med stor sannolikhet är svaret ja. Det råder inget tvivel om att Oscar I uppfattade Krimkriget som en gyllene möjlighet att kapa de förödmjukande band till grannen i öster som hans far etablerat (”1812 års politik”), och möjligheten till ett lyckosamt revanschkrig var större än någonsin tidigare. Alltså inleddes förhandlingar 1855 som resulterade i den så kallade novembertraktaten mellan Sverige-Norge, Storbritannien och Frankrike. Västmakterna försökte sluta en allians med Sverige-Norge redan 1854, men Oscar I ställde som krav att även Österrike förpliktade sig att delta i kriget, något som inte var aktuellt. Alltså kom nya anbud 1855. Storbritannien och Frankrike garanterade Sveriges och Norges integritet gentemot Ryssland och lovade särskilt att inskrida mot eventuella ryska försök till expansion i Finnmarken. Förslaget accepterades, vilket ledde till undertecknandet av traktaten i Stockholm i november. Oscar I och hans regering lovade å sin sida att inte avstå någon del av Sverige och Norge till Ryssland, och västmakterna lovade att bistå skandinaverna med stridskrafter för att kunna motsätta sig eventuella ryska krav.

I många svenska kretsar uppfattades förbundet som första steget på vägen mot krig. Napoleon III av Frankrike lät en av sina generaler diskutera kommande operationer i Östersjön, något som av allt att döma togs på stort allvar av svenskarna. Men från Frankrikes håll handlade det i själva verket bara om att öka pressen på Ryssland. Inför risken att även få Sverige-Norge som fiende i det redan svåra kriget – i vilket även Sardinien och Osmanska riket bekämpade Ryssland – skulle tsaren retirera, hoppades man. Och förhoppningen slog in. I januari 1856 accepterade Ryssland fiendernas fredsförslag. I mars slöt parterna fred i Paris.

Så långt som till ett svenskt krigsdeltagande gick det alltså inte, men det rådde aldrig något tvivel om var de svenska sympatierna låg. Det faktum att västmakternas flottstyrkor fick använda Fårösund som bas för sjökriget i Östersjön talade sitt tydliga språk.