Var Bismarck en misslyckad politiker?

Frågan syftar naturligtvis inte på den bismarckska utrikespolitiken. ”Järnkanslern” Otto von Bismarck var ju, utrikespolitiskt sett, en av 1800-talet skickligaste och mest framgångsrika politiker, med Tysklands enande som främsta merit. Men var han inte tämligen misslyckad på det inrikespolitiska planet?

Svaret beror på hur man definierar politisk framgång. Med tanke på att Bismarck höll sig kvar vid makten i flera decennier kan man svårligen underkänna honom i rollen som maktspelare, oavsett om man syftar på inrikes- eller utrikespolitik. Icke desto mindre finns det fog för kritiken, i synnerhet om man betraktar hans långsiktiga agerande under 1870-talet och 1880-talet. Han fick allt fler fiender, och till slut blev motståndarna så många att hans position undergrävdes. Att han höll sig kvar på posten så länge som han gjorde berodde inte bara på att han var en god maktspelare utan i lika hög grad, om inte högre, på att kejsar Vilhelm I kände lika stor lojalitet mot Bismarck som Bismarck kände mot honom.

De tyska liberalerna, som till en början hyllade Bismarck för att ha enat Tyskland, tog avstånd från honom när han 1879 införde skyddstullar för att gynna den tyska industrin och det godsägarskikt (junkrarna) han själv tillhörde. Bismarcks största fiender var dock katolikerna och socialisterna. De förra organiserade sig politiskt på 1870-talet och de senare blev en stark makt att räkna med under 1880-talet.

Bismarcks kamp mot katolikerna, ”kulturkampen” (Kulturkampf, från 1872), hade föga framgång. När staten införde borgerlig vigsel, dröjde med att tillsätta biskopar på vakanta säten och rensade ut katoliker från administrationen blev endast resultatet ett desto hårdare och resolutare motstånd från det katolska partiet Zentrum. Socialisterna utsattes för ännu större tryck. ”De är landets råttor och bör utrotas”, konstaterade Bismarck, men trots attackerna växte det tyska socialdemokratiska partiet kraftigt i storlek och betydelse. I syfte att vinna över arbetarväljarna lät kanslern på 1880-talet införa ambitiösa socialpolitiska reformer, framför allt socialförsäkringar, men inget hjälpte.

År 1890 var oppositionen mot Bismarck så stor att mer än hälften av platserna i den tyska riksdagen tillföll de oppositionella. Då valde kejsar Vilhelm II, som ett par år tidigare efterträtt farfadern, att avskeda den 75-årige ämbetsmannen.