Vikingarnas allierade i Frankrike

På 800-talet spred nordborna skräck i nuvarande Frankrike, ett faktum som inga historierevisioner lär kunna rucka på. Men förekom det att makthavare i landet öppet allierade sig med nordborna och själva deltog i plundringarna?

Javisst. Det var till och med så att de lokala och regionala härskarna ofta själva tog initiativ till härnadstågen och aktivt sökte efter skandinaver att liera sig med. Om vikingarna agerade på egen hand föredrog de, såvitt vi vet, enkla kidnappningstaktiker (till exempel tillfångatagandet av en abbot eller en biskop, som frigavs mot lösen) eller framtvingande av tribut inför hot om våld. Men när västeuropeiska stormän insåg att nykomlingarna utgjorde en välkommen resurs inför nästa regionala krig, då lät sig de senare gärna värvas. Både kejsar Ludvig den fromme och sonen Lothar överlät landområden vid Nordsjön till den landsflyktige danske kungen Harald Klak. År 862 lejde hertig Salomon av Bretagne och greve Robert av Anjou var sin vikingaflotta. Pippin II av Akvitanien, som avsattes från sin tron år 848, allierade sig 857 med nordbor vid Loire och deltog personligen i deras härjningar ända tills han fängslades och dömdes till döden år 864.

Det mest berömda exemplet på skandinavisk-frankiskt samarbete är ett avtal från omkring 911, varigenom den västfrankiske kungen Karl (”den enfaldige”, 893–923) avträdde området vid Seines mynning till vikingahövdingen Rollo. Detta blev ursprunget till Normandie, ”Nordmännens land”.