Det svenska Afrikas fall

På 1650-talet hade Sverige ett antal handelsstationer och ett befäst fort i nuvarande Ghana, kontrollerat av Svenska Afrikakompaniet. Varför miste vi denna koloni? Gav vi upp den frivilligt, eller blev den erövrad?

Huvudansvaret för att Sverige miste sina brohuvud i Afrika låg hos samme man som hade byggt upp verksamheten: den tyske entreprenören Henrich Carlof. Han var missnöjd över sin allt svagare position i Svenska Afrikakompaniet, som han lämnade 1657, varefter han vände sig till den danske kungen Fredrik III för att få hjälp att hämnas. Danskarna hade redan tidigare umgåtts med planer på att etablera sig vid Guldkusten. År 1651 hade kung Fredrik gett privilegier på sådan handel till borgarna i Glückstadt, men några större ansträngningar hade inte gjorts. Vid denna tid planerade emellertid Fredrik krig mot Karl X Gustavs Sverige, vars trupper befann sig långt borta i Polen. Guldkusten var förvisso en perifer avkrok i det svenska stormaktsväldet, men om man ändå skulle angripa svensken kunde man lika gärna göra det där som i Skandinavien. I april 1657 fick Carlof tillåtelse att föra krig mot Svenska Afrikakompaniet i den danska kronans namn. Ett kontrakt mellan parterna slöts i augusti samma år, och i november avseglade Carlof med skeppet Glückstadt.

Henrich Carlof anlände till Guldkusten i januari 1658. Den ena svenska handelsstationen efter den andra intogs och tillintetgjordes. Holländarna i trakten allierade sig beredvilligt med danskarna eftersom deras närvaro innebar ett lägligt tillfälle att bli av med de irriterande svenska konkurrenterna. Carlof rekryterade även afrikanska krigare till sin anti-svenska allians. Svenska Afrikakompaniet isolerades och fästningen Carolusburg föll.

Svenska Afrikakompaniet sökte återta kontrollen redan i mars samma år med hjälp av de två skepp, Johannesburg och de Liefde, men attackerna misslyckades. Carlof lät sig inte överrumplas lika lätt som han själv hade överrumplat Carolusburg. Det danska väldet på Carolusburg blev dock inte långvarigt. I enlighet med statuterna i Roskildefreden 1658 skulle fortet återlämnas till svenskarna, och de inledande svenska framgångarna under kriget 1658–1660 gjorde köpmännen på Guldkusten nervösa. De trupper Carlof lämnat kvar övermannades av afrikanska krigare som var allierade med Sverige, och i maj 1659 stod Carolusburg åter till Svenska Afrikakompaniets förfogande. Påföljande år anlände ett kompaniskepp och övertog fortet. Några nya kraftansträngningar för att dra igång verksamheten gjordes dock inte. Kapital saknades. Luften hade gått ur projektet och sedan afrikanska trupper intagit Carolusburg i april 1663 gjordes inga nya svenska försök att återta ställningarna. Fortet övertogs av holländarna, som ett år senare miste det till engelsmännen.