Vilka utsattes för tvångsvård?

Före 1970-talet, då systemet började avvecklas, riskerade åtskilliga svenskar att utsättas för tvångsvård. Detta kan man läsa om på många ställen. Men vilka grupper utsattes egentligen för dessa statliga attacker? Och varför?

Hela frågan har förtjänstfullt utretts i Jenny Björkmans avhandling Vård för samhällets bästa: Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850-1970 (2001), ett omfattande arbete som det skulle ta alldeles för lång tid att redogöra för här. Men några huvudpunkter anför jag gärna.

Vad Björkman visade på var framför allt statens aktioner mot fyra grupper: människor med epidemiska och veneriska sjukdomar, mentalsjuka personer samt människor i starkt beroende av alkohol och andra droger. Eller för att nyttja de termer som ofta brukades: galningar, fyllon, horor och sjuklingar. Skälen för tvångsvård var likartade för samtliga fyra grupper, och med smärre variationer förblev argumenten oförändrade under hela epoken. Läkarna och andra medicinska experter tog sig makten och rätten att definiera folk som sjuka och behandlingsbara. Företeelser och begrepp ”medikaliserades”: en dåre blev sinnessjuk, en drinkare blev alkoholist, osv. Samtidigt argumenterade man för att dessa människor var farliga för både sin omgivning och för sig själva, varför man gjorde alla en välgärning genom att utsätta dem för tvångsvård. Det dröjde ända till 1960-talet innan attityden – liksom tilltron till medicinvetenskapens förmåga – på allvar ifrågasattes i debatterna.

En stor förändring inom epoken var dock att karaktären på de grupper som utsattes för tvångsvård gradvis omvandlades. I slutet av 1800-talet riktades insatserna i synnerhet mot fattiga arbetare. Frågan om huruvida man skulle tvingas till vård var i stor utsträckning en klassfråga. Steg för steg förändrades detta. Människorna kom att definieras i förhållande till statliga normer. Den som enligt vissa kriterier betedde sig asocialt, oavsett klasstillhörighet, hamnade i riskzonen för tvångsvård.

I Björkmans avhandling uppfattas tvångsvården i lika hög grad som ett led i en civiliseringsprocess som ett element i statens växande vilja till kontroll och disciplinering av medborgarna. Idén var som klippt och skuren för ett folkhems-Sverige som utmärkte sig genom sin sociala ingenjörskonst, sin tro på det starka samhället, sina hemsökelser av tattare och andra avvikare, osv. Rätten och skyldigheten att beskydda den goda, starka staten och dess samlade kropp av medborgare blev inte sällan viktigare än den enskilda individens rättigheter som sådana. Sjuklingen, fyllot, horan och galningen offrades för vad man menade var kollektivets bästa.