Kunglig handelspolitik

Under de senaste seklerna har handelspolitiken inte sällan stått i fokus för regeringarnas och parlamentens intressen. Bråket mellan frihandelsvänner och protektionister i det sena 1800-talets Sverige är ett typiskt exempel. Men hur länge har de europeiska rikenas ledningar ägnat sig åt sådana frågor? Bräckligheten i de medeltida politiska enheterna borde väl ha blockerat för en kunglig utrikeshandelspolitik?

Svaret på den sista frågan är nej, faktiskt inte. Det stämmer att de medeltida rikena var oändligt mycket svagare än de nuvarande, men just därför var handelsinkomsterna ovanligt viktiga. Även om en tidigmedeltida kung eller drottning inte kunde beskatta den egna befolkningen – eftersom man hade för få soldater och motståndet från kyrka, stormän och bönder var kompakt – var det inget som hindrade att man tog upp tull från sårbara utländska köpmän. Tullar och liknande pålagor överlevde alltså under hela den tidiga medeltiden och var ofta föremål för regleringar uppifrån, med lätt insedda konsekvenser när det ena rikets köpmän försökte smita undan det andra rikets tullare.

Dessutom måste kungarna, just på grund av sin svaghet, lägga sig vinn om goda relationer med vissa köpmannagrupper. Härskare och handelsmän skulle, åtminstone om härskaren fick bestämma, bli beroende av varandra. Enkelt uttryckt: kungen erbjöd köpmännen och deras marknader beskydd mot att köpmännen lät kungen ta upp tull och åtnjuta förköpsrätt på varorna.

I vissa tidigmedeltida riken är kungarnas handelspolitiska och allmänekonomiska intressen ovanligt lätta att belägga tack vare bevarade skriftliga källor. Langobardkungarna i Italien lät i lagen garantera utländska köpmän sitt skydd, och en av dem införde en noggrann prislista för byggnadsmästarnas (magistri comacini) åtaganden. Längs Po etablerades en lång rad kungliga tullstationer där salthandlarna från Comacchio tvingades erlägga avgifter. Kung Aistulf lät år 750 lagstifta om köpmännens militära förpliktelser.

Lika intressant är det brev som Karl den store, frankernas härskare, år 796 sände till den mäktigaste anglosaxiske kungen, Offa av Mercia. Karl klagar över hur snikna anglosaxiska köpmän i frankernas rike hade för vana att utge sig för att vara pilgrimer i syfte att därigenom undkomma de frankiska tulltjänstemännen. Smuggling, skulle vi säga. Detta var ett oskick, och det måste upphöra. Däremot skulle hederliga köpmän som betalade sin tull utan att knota även fortsättningsvis åtnjuta den frankiska kungamaktens beskydd.

Mig veterligen är detta är vårt första bevarade exempel på att en medeltida europeisk härskare skriver till en annan om handel. I slutet av 700-talet, om inte tidigare, hade utrikeshandeln vid Nordsjön och Engelska kanalen blivit så betydande att den mäktigaste kungen i det kontinentala Västeuropa tog sig tid att dryfta dylika bekymmer i skrift med sin motpart i England. De tullinkomster som varje stark kung alltid hade krävt in hade nu blivit så potentiellt betydande att dylika spörsmål flyttats upp åtskilliga pinnhål på den politiska agendan.