Groteska bilder på kyrkväggar

I vissa gamla kyrkor kan man se väggmålningar med bisarra motiv, vilka knappast hör hemma i bibliska berättelser. Hur kan detta komma sig?

Bilderna med groteska och skämtsamma inslag brukar med en sammanfattande term benämnas drolerier. Motiven till drolerier kunde både hämtas ur fiktion, i synnerhet fabler, och verkligt liv. För svenskt och danskt vidkommande var drolerierna särskilt vanliga på 1400-talet, då de målades i åtskilliga landsbygdskyrkor utan att detta mötte kända hinder eller protester från prästerskapet. Rimligtvis måste de ha fyllt ett eller flera specifika behov i kyrkovärlden, exempelvis inom ramen för moraliserande berättelser och predikningar, men jag kan inte undgå att gissa att det stundom även har rört sig om fantasifull utsmycknad för utsmycknadens egen skull, säkert med ett underhållningsvärde.

Som exempel kan nämnas den bakåtvände, barrumpade bajsande bonden bredvid dörren i Vendels kyrka i Uppland. Han är långt ifrån ensam om att utföra dylik handling på en kyrkvägg. En av mina studenter, som för något år sedan skrev en uppsats om den här typen av kyrkokonst, lanserade hypotesen att de bajsande män som ofta avbildas i skandinaviska medeltidskyrkor i själva verket bör tolkas som bilder av Judas Iskariot, efter mönster från hur dennes sista tid skildras i medeltida berättelser. Om tolkningen är korrekt har bilderna tjänat ett mycket bestämt teologiskt syfte.

Men dessa bilder är toppen på ett isberg av ofta mycket svårbegripliga illustrationer. I Vendels kyrka finns också en bild av en man med gristryne. I det likaså uppländska Vaksala kan man beskåda en narr med träben som bär en säckpipblåsande apa på ryggen, en man med djurtassar som håller en fisk samt bågskyttar med fågel- och åsnehuvud. I Kumla kyrka i Västmanland finns en narr med svans, en man som ligger framstupa och blåser horn, en gåsfångande man med grodhuvud, en papegoja med drakkropp, en gräshoppa med dödskallehuvud och krokodilstjärt samt en katt som biter en råtta. Och det är bara början. Om vi lyfter blicken till kontinental konst finner vi samma bisarra varelser (och än bisarrare) hos Hieronymus Bosch, och när vi betraktar dennes väldiga triptyker inser vi att makaber fantasi och närmast surrealistisk visualitet inte är något som blott hör nutiden till.