Ställningskrig under trettioåriga kriget?

När man hör och läser om trettioåriga kriget handlar det framför allt om fältslag och belägringar, till exempel slaget vid Lützen och belägringen av Magdeburg. Men visst måste det ha funnits långvariga ställningskrig mellan arméer som grävt ned sig bakom skansar och i löpgravar, styrkor vars befäl inte vågade riskera allt på ett fältslag?

Jovisst. Faktum är att antalet fältslag under kriget var litet, i snitt mellan ett och två per år för en knekt, ofta inte ens det. Det var mycket vanligare att man låg stilla i fältläger eller marscherade av och an genom landskapet på jakt efter försörjning. Den verkliga kampen stod i regel mellan knektar på ena sidan och bönder på den andra – de senare riskerade att mista allt de ägde när härarna svepte fram som gräshoppor över åkrarna.

Som typiskt exempel på ställningskrig kan nämnas den låsta situationen vid Fritzlar, mitt i Tyskland, i september 1640. En knekt på den bayersk-kejserliga sidan, Peter Hagendorf, har i sin krigsdagbok berättat hur de egna positionerna plötsligt hotades av att Johan Banérs svenskar dök upp. Till en början sökte Banér storma bayrarnas skansar, men han retirerade när han insåg hur väl Hagendorf och hans kamrater hade befäst sina ställningar. Banérs trupper befäste då en höjd och spärrade av passet för fienden. Istället för att attackera bayrarna öga mot öga började Banér sabotera deras försörjning.

Ställningskriget vid Fritzlar drog ut på tiden i vecka efter vecka, utan att något avgörande kunde nås. Vissa bayrare försökte skaffa mat genom att rida ut och plocka äpplen, päron och andra livsmedel, men svenskarna hade räknat med detta och gjorde dylika provianteringsräder högst riskabla. Hagendorf och hans hustru – knektfruarna följde ofta med männen i fält – profiterade på nödläget genom att tillverka en liten kvarn av slipstenar, gräva en bakugn och sälja egenproducerat bröd för god förtjänst i takt med att livsmedelspriserna i lägret sköt i höjden. Samtidigt som ställningskriget pågick var de båda arméernas befälhavare överens om att inte bråka om den lokala brunnen, som man turades om att ockupera – ena sidan nattetid, andra sidan dagtid.

Det låsta läget fick ett slut först den 20–23 september, då trettiofyra regementen successivt kom till bayrarnas undsättning. Banér vek tillbaka, men endast för att fortsätta det försiktiga ställningskriget några veckor senare utanför Höxter an der Weser, där arméerna bivackerade på olika sidor om floden och sköt mot varandra utan att någonsin riskera en verklig drabbning. När man tröttnat på att mista kanonkulor i onödan drog man vidare.

Den här typen av ställningskrig, uppbrott, resultatlösa kanondueller och (i praktiken gemensam) utplundring av böndernas och naturens resurser var mycket vanligare än de stora fältslagen vid Lützen, Breitenfeld och Nördlingen, som de flesta av oss brukar förknippa med trettioåriga kriget.