Varför finns sakerna i Stockholm?

Jag får ofta frågan, särskilt när jag föreläser i ”landsorten”, varför historiskt viktiga föremål från de egna bygderna förvaras på museer i Stockholm. Både drottning Katarinas sarkofag från västgötska Gudhem och Mosjömadonnan från Närke finns på Statens historiska museum vid Narvavägen och inte i respektive klosterruin och kyrka. Har stockholmarna stulit lokala skatter?

Så enkelt är det inte. Många föremål finns i centrala museer (inte bara i Stockholm utan också i gamla länsmuseer) och arkiv eftersom det rör sig om ansvarsmuseer som enligt svenska bestämmelser skall ha ett övergripande ansvar för bevarandet av en viss typ av fynd. Till saken hör att stöldrisken nästan alltid är större i exempelvis landsortskyrkor än i städernas museer. Men när det gäller just Katarinas sarkofag och Mosjömadonnan tillkommer ett annat element: de har faktiskt blivit sålda. Särskilt i slutet av 1800-talet såldes en icke obetydlig del av det svenska kulturarvet till institutioner i Stockholm. Det mest kända resultatet är försäljningen av byggnader till Skansen på Djurgården, som skapades samtidigt som en liknande process ledde till skapandet av det rivaliserande friluftsmuseet i Lund, Kulturen. Både sarkofagen och madonnan införskaffades av Statens historiska museum i slutet av 1800-talet, under helt lagliga former: sockenfolket sålde, stockholmarna betalade.

Mosjömadonnan är ett kapitel för sig, eftersom den också blev föremål för en ännu oavslutad tvist om vad skulpturen egentligen föreställer. Så här ser den ut: http://www.historiska.se/template/RelatedImagePopup.aspx?parent=19951&image=19956. Den 72 cm höga madonnan måste, har forskare gissat, ha tillverkats i Sverige eftersom bandflätorna kring huvudbonaden vittnar om nordeuropeisk kultur. Andra har, på lika vaga grunder, hävdat att det är ett engelskt arbete. Vissa gör gällande att det är en häxavbildning, att man har låtit Maria framstå som en trollkunnig kvinna, eftersom detta var comme il faut under äldre medeltid, före häxprocessernas era. Huvudproblemet är att vi idag har mycket svårt att sätta oss in i forna tiders estetiska uppfattningar och om konstnärens intentioner.

I vilket fall som helst sålde sockenborna madonnan 1883. En bemålad kopia står i Mosjö kyrka sedan 1958, där även sex andra helgonskulpturer av trä är bevarade i original. Sannolikt har de ursprungligen varit placerade i ett altarskåp från 1400-talet. Här finns även ett triumfkrucifix från omkring 1500 och ett processionskrucifix från början av 1400-talet, varför det är väl värt en omväg att köra till Mosjö, 1883 års transaktion till trots.