Var låg kung Salomos gruvor?

I det yttersta gränslandet mellan historia och fiktion befinner sig den mytomspunna rikedomskälla som går under beteckningen ”kung Salomos gruvor”. De förekommer prominent i H. Rider Haggards roman med samma namn, och de dyker upp i mängder av filmer. Har de existerat? I så fall – var låg de?

Bakom fantasierna och teorierna om kung Salomos gruvor ligger några notiser i Gamla testamentet om ett svåridentifierat land vid namn Ofir. Det nämns i Krönikeböckerna, Första Kungaboken, Job, Psaltaren och Jesajas bok. Av central betydelse är de avslutande meningarna i Första Kungabokens nionde kapitel: ”Kung Salomo byggde en flotta i Esjon-Gever, som ligger nära Elot vid Sävhavets kust i Edom. Hiram lät erfarna sjömän bland sina underlydande följa med Salomos folk på skeppen. De seglade till Ofir och hämtade därifrån 420 talenter guld till kung Salomo.” I kapitel 10 läser vi fortsättningen: ”Hirams flotta, som hämtade guld i Ofir, hade också med sig stora mängder almugträ därifrån och ädelstenar.” I kapitel 22 berättas om ännu en planerad expedition till Ofir som aldrig blev av eftersom skeppen förliste vid Esjon-Gever. Även i Jobs bok, Psaltaren och hos Jesaja förknippas Ofir med guldrikedom, men ingenstans får vi några goda ledtrådar till var landet kan ha legat.

Om vi till detta lägger det faktum att Gamla testamentets redogörelse för kung Salomos regeringstid tillkom långt efter händelserna ifråga blir det i praktiken omöjligt att gissa sig till var forntidens folk i Främre Orienten menade att guldlandet låg. De som skrev om Ofir förefaller ha använt den geografiska beteckningen som en vag term för ett fjärran land som man inte visste mycket om mer än att det dignade under rikedomar. En nutida forskare kan följaktligen inte ens vara säker på att Ofir, som konkret plats eller område, har existerat.

Men det har sannerligen inte hindrat folk från att gissa. Eftersom Första Kungabokens text anger en hamnplats i Aqabaviken, nära Eilat, som startpunkt för expeditionen borde skeppen ha seglat söderut längs Röda havets kust, kanske till södra Arabien eller till östra Afrika. På 1500- och 1600-talen gissade européerna (först ut var portugiserna) ofta att Ofir var det guldrika afrikanska land som under europeisk medeltid hade blomstrat i nuvarande Zimbabwe. Även Sofala, en hamnstad vid Östafrikas kust, pekades ut som kandidat till Ofir. Försiktigare bedömare gissade på området kring Afrikas horn, där ett folk kallas afar, vilket kan ha gett upphov till namnet Ofir, eller på Jemen, vars drottning (”drottningen av Saba”) enligt Bibeln hade nära relationer med kung Salomo.

Till de betydligt mer fantasifulla gissningarna hör idén, framkastad redan på 1500-talet, att kung Salomos gruvor låg i Peru. Andra renässansmänniskor gissade att landet låg i närheten av Kina. På 1800-talet började man diskutera Indusmynningen i nuvarande Pakistan, och indiska lokaliteter (liksom platser på Sri Lanka) har förblivit populära även i nutidens spekulationer. Till och med Filippinerna och Australien har föreslagits.

Det mest berömda, men kanske också det geografiskt sett mest bisarra, exemplet på exotiska områden som dragits in i debatten är den ögrupp i Melanesien som redan på 1560-talet fick namnet Salomonöarna, vilket den nuvarande staten i regionen ännu heter. Orsak: den spanske upptäckaren Álvaro de Mendaña de Neira menade att ögruppen var identisk med Ofir.