Vikingarnas möte med döden

Hur förändrades våra förfäders uppfattning av döden och döendet när de anammade kristendomen? Har vi överhuvudtaget ledtrådar till sådana mentalitetshistoriska spörsmål?

Ja, det har vi, men de måste granskas varsamt mot bakgrund av källsituationen. Källorna uttalar sig i första hand om vilka idéer och normer som kännetecknade samhällets överskikt. Vad vanligt folk tyckte och tänkte kan vi ofta bara gissa.

Ett typiskt exempel på hur modern forskning har resonerat återfinns i den norske professorn Arnved Nedkvitnes bok Mötet med döden i norrön medeltid (Atlantis, Stockholm 2004). Nedkvitne analyserar skillnader i synen på döendet, döden och livet hinsides i övergången från förkristen till kristen tid, ca 900–1300, i Norge och på Island. Samtidigt som det nordiska samhället antog kontinentala drag och monarkier med etablerade maktförhållanden utvecklades försköts synen på döden i riktning mot kristna tankesätt. Vikingarna, menar Nedkvitne, hade haft minst tre parallella visioner av tillvaron efter döden (livet i Hel, livet i Valhall och livet ”i högen” vid gården), vilket medeltidsmänniskorna ersatte med en detaljerad dödsrikeslära i vilken individen tillerkändes nya möjligheter och ett nytt ansvar. Idéer om det rätta döendet utformades, såväl med avseende på tillitsfull sotdöd som på heroiskt martyrskap.

Ett problem är att Nedkvitne har missat mängder av sentida studier från kontinenten och därför redovisar ett föråldrat forskningsläge. Ett annat problem är att han är dåligt inläst på medeltida folklig kultur – således hävdar han att tron på gengångare krossades i och med kristnandet, men vi har mängder av belägg för att gengångaruppfattningarna överlevde i hundratals år.