Uppror mot skatter?

I många historieböcker kan man läsa att allmogen under senmedeltiden gjorde uppror mot kungar och riksföreståndare eftersom fogdarna avkrävde dem för höga skatter. Men i andra texter kan man läsa att skattetrycket aldrig har varit så lågt i Sverige som just under senmedeltiden. Hur går det ihop?

Huvudskälet till att regenter och fogdar for fram med höga skattekrav under epoken ifråga var pestepidemiernas förödande effekt på riksekonomin. För att kunna vidmakthålla administration, hovhållning och försvar ökade man trycket på de skattebönder som överlevt katastroferna. Resultatet var förutsägbara protester och till slut uppror, som i fallet med Engelbrekts resning på 1430-talet.

I flertalet europeiska länder misslyckades sådana uppror, men i Sverige hade bönderna stora framgångar, inte minst eftersom deras militära potential blev viktig för herremännen. För att få med sig allmogekrigarna i de inbördes uppgörelserna tvingades riksföreståndare, kungar och biskopar sänka kraven på undersåtarna och även bjuda in dem till politiska möten, något som i förlängningen ledde till uppkomsten av riksdagens bondestånd. Alltså sjönk skatter och pålagor successivt under 1400-talet. När kungarna drog i bromsen och sökte återinföra höga skatter, som i fallet med Kristian I:s regim i Sverige på 1460-talet, slutade det med att de störtades från tronen.

Utvecklingen medförde att det svenska skattetrycket, särskilt i Småland, var lägre på 1510-talet än det mig veterligen någonsin har varit i historisk tid. I början av 1500-talet hade skatterna på många håll rentav övergått till att bli potentiella vapen i allmogens hand gentemot kungar och riksföreståndare. Det vill säga, man skattevägrade ofta inte för att skatterna var höga utan för att man var ilsken över något annat och visste att skattevägran slog hårt mot överheten.

Ett typiskt exempel på sistnämnda taktik stammar från 1511. Finnvedens bönder hade lidit av ett danskt plundringståg under det pågående unionskriget, varför ett stort ting för Tiohärads lagsaga (Finnveden, Värend och Njudung) samlades i Rydaholm den 10 augusti. Landstinget beslöt att lagsagans inbyggare tills vidare inte skulle betala någon skatt alls, varken till den svenske riksföreståndaren Svante Nilsson eller till unionskungen Hans i Danmark. I brevet till Hans sägs rent ut att beslutet grundar sig på självbevarelsedrift och inte på vrede över pålagorna som sådana. Om bönderna betalar skatt till Hans kommer ju herr Svante att betrakta dem som fiender. Om de betalar skatten till herr Svante kommer kung Hans att hemsöka dem. Alltså håller de inne med skatten i väntan på att kungen och riksföreståndaren skall förlikas.