Skånemarknaden

För några veckor sedan bloggade jag om återupptäckten av Falsterbo medeltida stad. I samband med det nämnde jag Skånemarknaden. I månget modernt öra låter detta måhända tämligen provinsiellt, men för en medeltidshistoriker och -arkeolog är det tvärtom – marknaden var det närmaste södra Skandinavien kom en internationell handelsmetropol under epoken ifråga. Vad var egentligen Skånemarknaden?

Marknaden, som på latin kallades nundina Scanienses, låg ofta på Falsterbonäset (någon fast marknadsplats fanns inte och även andra orter fungerade tidvis som marknadsplatser) och blomstrade som mest mellan 1200-talet och 1400-talet, med en kulmen under 1300-talets andra hälft. Marknaden öppnades den 15 augusti och avslutades den 9 oktober. Tack vare tillgången till god sill i Öresund och närheten till saltproducenterna i norra Tyskland, särskilt Lüneburg, kom Falsterbonäset att framstå som en idealisk mötesplats för både sillkonservering och kommers. Från Lüneburg fördes saltet till den ledande hansestaden Lübeck, varifrån det skeppades till Falsterbonäset. Koggarna lade till i Höllviken, varefter varorna transporterades med hästdragna vagnar till marknadsplatserna (ursprungligen två fiskeläger på stranden) – i det tidiga skedet dominerade Skanör, senare Falsterbo.

Skånemarknadens viktigaste produkt var hela tiden salt sill, basfödan för otaliga hushåll i Östersjövärlden. Men kring sillhandeln förekom handel med mängder av andra varor, som man passade på att saluföra när det i vilket fall som helst var så många köpmän på plats. Dokument visar att man handlade med textilier, öl, vin, metaller, spannmål, timmer, hästar, vax, humle och hampa. Dessutom sålde skånska hantverkare och bönder egna produkter, exempelvis oxar, ved och virke. Räkenskaper från Lübeck i slutet av 1300-talet visar att man använde Skånemarknaden till att köpa flamländska produkter, öl från Hamburg, västeuropeiska tyger samt kryddor, ris, alun och färg från fjärran länder. Vi har även belägg för ölbodar, där alkoholhaltiga drycker bjöds ut av lokala kvinnor (”ölkoner”). Av dokument från 1267 framgår att Skånemarknaden också var scen för prostitution. Ett fyrtiotal prostituerade, som var på väg till Falsterbonäset från Rostock, drunknade detta år när deras skepp förliste.

Hansestäderna Lübeck, Hamburg, Wismar, Rostock och Kiel dominerade Skånemarknaden i kraft av ekonomisk styrka och kungliga danska handelsprivilegier. Senast på 1280-talet hade städerna skaffat sig separata kvarter, så kallade fit, för vilka de erlade tomtavgifter till kronan. Omkring 25 tyska och nederländska städer förfogade vid något tillfälle över egna fit. Även skånska städer, som Åhus, hade sådana tomter. På fiten uppehöll sig köpmännen under marknadstiden. Här rensades fisken av inhyrd kvinnlig arbetskraft (gelleconen), varefter den saltades och förpackades i tunnor av andra kvinnor (leggheconen). Slutligen lastades tunnorna ombord på vagnar och fördes bort till de väntande koggarna i Höllviken.

Kampen om Skånemarknaden var hård och ofta blodig. Hanseaterna ville ha rätt att dömas efter egen och inte dansk rätt, medan den danske kungen strävade emot. Hans högste ämbetsman i området, gälkaren, hade till uppgift att indriva tull- och skatteintäkter och vidmakthålla marknadsfriden. Gälkaren, som inte alltid kunde vara närvarande, representerades av fogdarna och knektarna i Skanör och Falsterbo. De tyska köpmännens privilegier utökades i takt med att Hansan blev allt mäktigare. Höjdpunkten nåddes efter den för Hansan ytterst förmånliga freden i Stralsund 1370. Under de femton år som följde kontrollerade tyskarna hela Skånemarknaden. På 1400- och 1500-talen minskade emellertid näsets betydelse, inte minst eftersom grannstaden Malmö drog till sig alltmer av kommersen på Skanörs och Falsterbos bekostnad.

För den som vill veta mer om Hansan under medeltiden kan man faktiskt, om man är i Visby, lyssna på mig i Gotlands Fornsal vid 13-tiden, då jag håller föredrag om bland annat dagens bloggämne.