Varför blev Tyskland en medeltida stormakt?

Medan västfrankiska riket, det blivande Frankrike, på 800- och 900-talen decentraliserades och nästan föll samman i små hertigdömen och grevskap blev östfrankiska riket (Tyskland) en europeisk stormakt. Varför?

Ett viktigt skäl var behovet att värna sig mot ett yttre hot. Magyarerna, det vill säga ungrarna, bosatte sig på 890-talet i Donaubäckenet och drog ut på plundringståg i hela Centraleuropa. Östfrankiska rikets befolkning drabbades värst. Av detta skäl såg sig de östfrankiska hertigarna föranledda att sluta fejda inbördes och sluta upp bakom kungen, som därmed fick en möjlighet att skapa en effektiv militärmakt. Hertig Henrik av Sachsen, som valdes till kung 919, använde det yttre hotet som argument för att skapa en jämförelsevis stark monarki. Han utnyttjade även den nyfunna makten till att annektera grannriket i väster, Lotharingia, vilket ledde till att hans rike fick en gräns som låg betydligt längre västerut än den nuvarande tyska gränsen. Huvuddelen av Beneluxområdet och en bra bit av dagens östra Frankrike kom under medeltiden att ligga i Tyskland.

Efter Henriks död 936 drevs politiken vidare av sonen Otto I (”Otto den store”, d. 973), som hade ännu större framgångar än fadern. Otto använde lojala biskopar som ämbetsmän och tillsatte kungliga agenter, så kallade pfalzgrevar, på egendomar runt om i landet. Detta minskade de självstyrande hertigarnas handlingsutrymme kraftigt. I slaget vid Lechfeld år 955 besegrade han magyarerna och satte stopp för deras krigståg. Liksom fadern expanderade Otto mot slaverna i öster, och hans fälttåg till Italien ledde till att han hyllades som italiensk kung och år 962 kröntes till kejsare av påven, en händelse som brukar betraktas som startpunkten för tysk-romerska riket (Heliga Romerska Riket av Tysk Nation).

Denna hastiga expansion för den östfrankiska monarkin gav Henriks och Ottos efterträdare en fast grund att stå på och ett rejält försprång framför grannkungarna. Medan de franska kungarna förgäves sökte bromsa rikets sönderfall och England föll i danska vikingars händer kunde det tysk-romerska riket vidareutvecklas och växa sig allt större. (Väl att märka var det vid denna tid som uttryck som ”tyskar” och ”tyskarnas rike” slog igenom – ordet ”tysk”, på fornhögtyska diutisc, betyder egentligen ”en som talar folkspråket”, i motsats till latin.) Gränserna utvidgades från Mellanitalien i söder till Holstein i norr, Slovenien i sydöst och, på 1030-talet, ända till Provence i sydväst. Sistnämnda expansion berodde på att det stora burgundiska riket införlivades i imperiet genom en personalunion. Därefter var Rhône de tyska kejsarnas gränsflod. Och expansionen fortsatte: på 1100- och 1200-talen försköts östgränsen till Pommern och Schlesien, långt in i nuvarande Polen.