Upproret på Sankt Jan

Stämmer det att Danmark miste en hel ö till upproriska slavar på 1700-talet? Hur slutade historien?

Frågan syftar på det dåvarande Danska Västindien, som idag tillhör USA och är känt som Amerikanska Jungfruöarna eller US Virgin Islands. Den ö det rörde sig om kallades av danskarna Sankt Jan, och året var 1733.

Det hade varit en stormig sommar och en stormig höst. Slavarna fruktade att hungersnöd var i antågande. En och annan sökte få guvernören Philip Gardelin att förstå att de ofria på plantagerna var rädda. De vita måste visa medkänsla. Men guvernören lyssnade inte. Istället började han planera för en omfattande jakt på de omkring 100 förrymda slavar som fanns någonstans på den lilla ön – alla skulle dödas. När slavarna fick höra detta beslöt sig vissa för att göra uppror. Revolten underlättades av att ovanligt många afrikaner nyligen hade inskeppats från en och samma del av Guldkusten, krigare från riket Akwamu som hade erfarenhet av samarbete med vapen i hand.

I november lämnade Philip Gardelin residenset i Charlotte Amalie, den danska huvudstaden på grannön Sankt Thomas, och anlände till Sankt Jan. Medan guvernören vistades på ön smiddes de slutliga planerna. Förhoppningen var att fängsla och döda guvernören själv. Av en slump råkade ett danskt skepp anlända på väg mot Charlotte Amalie. Gardelin gick ombord, ovetande om att han därmed räddade sitt liv, men upprorsplanerna var för långt framskridna för att kunna stoppas.

Revolten bröt ut på morgonen den 23 november. Några kompanislavar anlände till det lilla fortet Frederiksværn och släpptes in av den sömnige vakten, som raskt höggs ihjäl. Övriga medlemmar av vaktstyrkan mördades i sömnen eller när de yrvakna sökte ta reda på vad som var i görningen. En enda soldat kom levande undan – han gömde sig under en säng och flydde sedan i kanot till Sankt Thomas.

Slavarna hissade flagga och sköt salut. Detta blev signalen till resning på hela ön. Plantagerna blev skådeplatser för massakrer. Alla vita som föll i slavarnas händer dödades, med undantag för en läkekunnig person vars tjänster revoltörerna insåg att de hade behov av. De som lyckades fly tog sig till Durlooplantagen i nordvästra delen av ön, där de värjde sig mot slavarnas angrepp. Kvinnor och barn skickades i båtar till de små holmarna utanför kusten.

När Philip Gardelin fick kunskap om upprorets omfattning hade han inte långt till panik. Om slavarna på Sankt Jan gjorde uppror var det kanske bara en tidsfråga innan slavarna reste sig även på Sankt Thomas. Avståndet mellan öarna var kort och nyheter färdades fort. Att sända de egna soldaterna från Charlotte Amalie till Sankt Jan var alltså inte att tänka på. Trupperna behövdes på Sankt Thomas. Till slut lyckades Gardelin få iväg en mindre trupp som återtog fortet, men resten av ön förblev i slavarnas händer. När kompaniet och plantageägarna fick ihop fler soldater svarade slavarna med att gömma sig i skogen och slå till när man minst väntade dem. I gerillakrig var de överlägsna.

Guvernör Gardelin erkände sig besegrad och vände sig till grannarna. Den brittiske guvernören på Saint Christopher vägrade hjälpa honom, men fem månader efter det att upproret brutit ut anlände över 200 franska soldater från Martinique. Fransmännen sökte systematiskt igenom hela ön och krossade allt motstånd inom loppet av en månad. Sedan de sista slavarna gett upp blev alla tillfångatagna rebeller avrättade.

När tiden var inne att summera upprorets historia framkom det att 146 slavar, motsvarande en sjundedel av de ofria vuxna på Sankt Jan, hade deltagit i revolten. De övriga hade i flertalet fall förhållit sig passiva. En minoritet hade faktiskt kämpat på sina herrars sida.