Kung Sverre, kung Sigurd och Jämtland

Eftersom jag för tillfället befinner mig i Norge släpper jag fram en fråga om en monark från detta land. Det rör sig om den stridbare Sverre, som grep makten i stora delar av landet under åren kring 1177 och behöll den till 1202, ofta i fejd med rivaliserande tronpretendenter. Sverre har gått till historien som förespråkare för en stark monarki med kontroll över kyrkan, varför hans motståndare lyckades utverka en påvlig bannlysning mot honom. Dessutom är han ihågkommen för sin märkliga karriär: Sverre dök upp plötsligt år 1176, närmast från Färöarna, och hävdade att han var kungason. Var han verkligen det?

Den kung som Sverre hävdade att han var son till har gått till historien som Sigurd Munn. De som trodde på härstamningen och stödde Sverre i hans krig kallas av hävd birkebeinare, medan fienderna benämns bagler. Grupperingarnas fejder präglade norsk historia i flera decennier, även efter Sverres död. Som ett led i kampen mot baglerna lät Sverre den isländske abboten Karl Jónsson påbörja skrivandet av hans historia, Sverres saga, där vi kan läsa om den blivande kungens ungdom på Färöarna, hur han i 24-årsåldern fick veta att han var son till kung Sigurd och hur han gav sig av för att återta faderns kungarike. Men kan vi lita på detta?

Nej, det kan vi inte. Källkritiskt sett är abbot Karls och kung Sverres uppgifter allt annat än pålitliga. Det pågick ett krig och Sverre behövde propaganda, vilket Karl ordnade. Den politiska tendensen i skriften är övertydlig. Vi har ingen aning om vem Sverre egentligen var och vem som var hans far. Självfallet hindrar inget att han verkligen var son till Sigurd Munn, men han kan lika gärna ha fabricerat det kungliga faderskapet.

För svenskt vidkommande är det särskilt intressant att Sverre i början av sin karriär, i mars 1178, skall ha besegrat jämtarna i en drabbning på Storsjöns is, tagit gisslan och beordrat folket att dels uppföra ett kapell, dels betala en särskild pålaga, ”sunnemålet” – allt enligt Sverres saga. Mars 1178 brukar därför ofta anföras som den tidpunkt då Jämtland upphörde att vara en bonderepublik under tinget Jamtamot på Frösön och istället började erkänna norsk överhöghet. Också på denna punkt är dock källkritisk försiktighet av nöden. Även efter 1178 förblev Jämtland i mångt och mycket självstyrande.