Harald Hårdråde i Grekland

Häromdagen fick jag en fråga om den norske 1000-talskungen Harald Sigurdsson, alias Harald Hårdråde. Egentligen vill frågeställaren ha en redovisning för hela hans liv, något som skulle kräva en mycket lång bloggtext, men om jag förstod frågan rätt är vederbörande framför allt intresserad av att veta mer om den tid norrmannen skall ha tillbringat i Medelhavsvärlden i egenskap av medlem av det bysantinska väringagardet. Hur framgångsrik var Harald egentligen i Grekland?

I skandinaviska skildringar av de gamla väringarna, även i läromedel och referensverk från 1900-talet, brukar man ofta överdriva nordbornas betydelse. Vi har valt att glömma fakta som är lätta att kontrollera och verifiera, till exempel att väringagardets ledare var grek, inte skandinav. Faktum är dock att just Harald Hårdråde gjorde en så lyckosam karriär som väringagardist att även de grekiska historieskrivarna, som kallade honom Araltes, blev imponerande. Följden är att vi vet mer om Haralds tid i Bysans än vi vet om någon annan enskild svensk, dansk eller norrman i gardet.

Den unge Harald gick i landsflykt från Norge efter det att hans halvbror Olav störtats från tronen 1028 och sedan stupat vid Stiklestad 1030. Efter en längre tid i Kiev, där han tjänat under storfursten, kom Harald till Konstantinopel år 1034 och tog tjänst hos kejsar Mikael IV, även känd som Mikael Paflagoniern (1034–1041). Enligt den bysantinska källan Logos nuthetetikos (”Visdomsord”), sannolikt skriven på 1070-talet, anlände han med 500 krigare och deltog i flera fälttåg. Först skall han ha tjänstgjort i de kejserliga styrkorna på Sicilien, varefter han befordrades till manglavites, en hederstitel för dugliga krigare. I ett senare skede, sedan han även kämpat mot bulgarerna på Balkan, utnämndes han till livvaktsofficer, spatharokandidates. Därmed fick han rätt att bära en särskild halskedja, en så kallad maniakeion.

Till detta kan läggas uppgifter i samtida nordiska skaldedikter, som även berättar om Haralds krigföring till sjöss, och notiser hos Snorre Sturlasson, som är en jämförelsevis sen källa. Uppenbarligen, om vi skall sätta tilltro till de nordiska uppgifterna, kämpade Harald i Egeiska havet. Dessutom förefaller han under en kortare tid ha deltagit i fälttåg på syditalienska fastlandet. Krigen på Balkan gjorde honom så ryktbar även i Norden att skalden Tjodolv gav honom tillnamnet ”bulgardödaren”.

Kulmen i Haralds karriär nåddes efter kejsar Mikael IV:s död den 10 december 1041. Imperiet drabbades omgående av tronstrider. Harald valde sida och kämpade med framgång för änkekejsarinnan Zoe mot den nye kejsaren Mikael V Kalafates. I april 1042 avsattes Mikael V och bländades. Enligt två skalder deltog Harald personligen i bländandet, något som mycket väl kan vara sant. Att blända folk var ett smutsigt jobb som gärna överläts åt utländska legoknektar.

Därefter hände något svårförklarligt. Harald önskade fara hem, men Zoes nye make, kejsar Konstantin IX Monomachos (1042–1055), vägrade. Det slutade med att Harald gick emot sina överordnade och flydde norrut med stora rikedomar. Möjligen misstänkte bysantinarna, med rätt eller orätt, att Harald hade tillskansat sig mer ekonomiska medel än han hade rätt till (denna uppgift finns hos Snorre). Harald kan mycket väl ha varit skyldig, men han kan också ha varit ett oskyldigt offer för den avundsjuka som ofta drabbar framgångsrika krigare och politiker.

I vilket fall som helst lyckades flykten norrut alldeles utmärkt. I Kiev gifte sig Harald med storfurst Jaroslavs dotter Elisaveta, varpå han for vidare till den svenske kungen Anund Jakob och tillbringade resten av sitt liv i Nordeuropa. Efter en längre tid som norsk kung stupade Harald vid Stamford Bridge i England år 1066.

I Logos nuthetetikos skildras Harald på ett mycket positivt sätt. Trots den avslutande tvisten år 1042 mindes grekerna nordbon med värme. Likväl tvingas vi konstatera att Harald inte alls nådde så högt i graderna som äldre tiders nordbor har gjort gällande. Spatharokandidates var visserligen en hedersam titel, men inte mer. Harald blev aldrig väringagardets ledare. Troligen bättrade Haralds skalder på karriären i efterhand, när han blivit kung av Norge. Det var allt annat än ovanligt att vikingatida poeter höljde kungar i ära och prisade dem mer än de förtjänat, allt för att komma i monarkernas gunst och belönas med guld.