Vårt teknikhistoriska kulturarv

När historia kommer på tal rör det sig nästan alltid om forna tider, som vikingatid och stormaktstid. Lämningar från dessa epoker, exempelvis runstenar och gamla slott, räknas som kulturarv och blir skyddade i lag. Men hur är det med vårt moderna kulturarv? Bryr sig ingen om att skydda den teknik som var viktig för några decennier sedan men som är passé idag?

Frågeställaren har onekligen en poäng. I synnerhet de senaste hundra årens lämningar betraktas i praktiken inte som historia och åtnjuter därför sämre skydd. Det krävs inte sällan en kombination av slump, lokalpatriotism och energiska entusiaster för att sådant skall räddas till eftervärlden.

Som exempel kan nämnas Grimetons radiostation utanför Varberg, som byggdes på 1920-talet för att möjliggöra trådlös kommunikation med USA. Den invigdes 1925 genom att Gustaf V sände ett meddelande till Calvin Coolidge. Flera liknande ”storradiostationer” byggdes på 1920-talet, som en indirekt följd av att första världskriget hade visat att kablarna var sårbara. Grimetons station var en av 18 liknande anläggningar i ett nätverk, vars mittpunkt låg på Long Island utanför New York. Själva telegraferandet skedde i Göteborg, där folk fick lämna sina telegram. Därefter ägde sändningen rum i Grimeton. Mottagningen av signaler var lokaliserad till en station i Kungsbacka.

Men tekniken stod inte stilla. Efter några decennier började man utveckla radiorör med höga effekter. 1920-talets mästerverk framstod som dinosaurier. Förutom i Grimeton dog de ut fullständigt. Idag är anläggningen i Halland den enda ännu driftsdugliga av sitt slag i världen.

Det som framför allt gör Grimeton världsunikt är Alexanderson-alternatorn, en roterande elektromagnetisk generator som alstrade radiovågor och gav en sändareffekt på 200 kW. Alternatorn uppkallades efter den svensk-amerikanske ingenjören Ernst Alexanderson (1878–1975), född i Stockholm och sedan 1901 bosatt i USA. Han fick sammanlagt 345 patent och räknas till en av 1900-talets stora uppfinnare, men i Sverige är det få som reagerar när namnet nämns.

Sedan 2005 står Grimeton på UNESCO:s världsarvslista. Man kan besöka ett litet museum och gå en liten slinga kring en av de de sex antennbärande masterna av stål med 127 meter höga och med 46 meter breda tvärarmar. Men för den som nöjer sig med att se dem på håll räcker det att köra på E6:an. Världsarvet dominerar helt den lokala landskapsbilden.