Vad står det egentligen på Rökstenen?

Som en indirekt fortsättning på turisttipset om Örberga för några dagar sedan vänder jag idag blicken mot en annan östgötsk sevärdhet, runstenen utanför Röks kyrka. Stämmer det att den minner om den gotiske kungen Theoderik den store? Vad anser forskningen idag om textens betydelse?

Rökstenen, som restes av en man vid namn Varin till minne av sonen Vämod, innehåller Sveriges längsta och mest omdebatterade runtext. De mest berömda raderna är mycket riktigt de som har antagits syfta på Theoderik. Enligt en hävdvunnen tolkning (bland annat av Helmer Gustavson), kan vi läsa följande på stenen:

”Det säger jag som det andra, vem som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld. Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding, över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av märingar.”

Om vi antar att stenen restes på 800-talet (en vanlig gissning som dock inte kan ledas i bevisning) och att varje sekel rymmer tre generationer bör den person som miste livet ha levt under första hälften av 500-talet. Den Tjodrik som nämns kan i så fall ha varit identisk med Theoderik den store i Italien, som avled 526. Men det finns starka invändningar. En uppenbar sådan är att det finns mer än en Theoderik. Frankerkungen Theoderik i Reims (d. 533 eller 534) var rimligen även han känd i Norden, bland annat eftersom hans män dödade den nordiske hövdingen Hugleik, som härjade vid Rhenmynningen. Lägg därtill att goten Theoderik och franken Theoderik var besläktade (goterkungen var gift med frankerkungens faster). Östgötarna, eller några andra, kan ha blandat ihop de båda theoderikarna eller omedvetet slagit ihop dem till en person.

En annan, mycket allvarligare, invändning är att texten kanske inte ens handlar om en person vid namn Theoderik. Äldre tiders forskare har helt enkelt läst fel, lurade av det faktum att runtexten saknar vad vi skulle kalla mellanslag. Enligt Bo Ralph (”Rökstenen och språkhistorien”, i Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria, red. Lennart Elmevik, Uppsala 2007) skall texten istället utläsas: ”Den hugstore (eller modige) krigaren (eller mannen), sjökrigarnas hövding, seglar på ett skepp”. Ordet ”märingar” skall ses som en utveckling av ordet mæringr (”namnkunnig, berömd man”) – den främste bland de främsta sitter på sin häst (det vill säga sitt skepp) med skölden i remmen.

Rökstenen blir inte mindre fascinerande av att Theoderikproblemet bara är ett av många. Det är om möjligt ännu svårare att förstå vad ristaren menar med ”tjugo konungar satt på Själland under fyra vintrar, med fyra namn, födda åt fyra bröder” eller ”jag säger de unga det, vem av Ingvaldsättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer”. Enligt Bo Ralph bör dessa och andra besynnerliga meningar tolkas som gåtor. Gåtor tillmättes stor vikt i nord- och västeuropeisk medeltid, och i fornengelska gåttexter finns direkta paralleller till några av Rökstenens meningar. De två stridsbyten som nämns i början av texten (”jag säger de unga det, vilka de två stridsbyten var som tolv gånger blev tagna som krigsbyte, båda på en gång från man efter man”) är enligt Ralph en gåta, vars rätta svar är solen och månen. Tolv gånger om året, under månårets tolv månader, mister himlakropparna ljus och form. Månen berövar solen dess ljus, och vice versa.

Vad var poängen med dessa gåtor? Har Varin avsett att imponera på omgivningen genom att visa upp sin stora kunskap om gudarna och kosmos? Kanske. Han har under alla omständigheter avsett att folk skulle kunna ta del av budskapet, men det har inte varit meningen att alla skulle kunna begripa allt, därav stenens gåtor, svårlästa runor och chiffer. Det var skillnad på folk och folk, och Varin menade sig tillhöra den bildade eliten, den som hade förmåga att tolka tecknen.

Själv gissar jag att stenresaren var en östgötahövding som hade behov av att demonstrera sin kunskap, och därmed familjens makt, i ett läge där släkten lidit stor skada genom sonen Vämods död, som ju uttryckligen nämns i texten. På Rökstenen besvärjer han dessutom makterna och åkallar Tor. Det allra mest remarkabla med Varins ansträngning är att han faktiskt lyckades utomordentligt väl. Rökstenen är fortfarande ett av Sveriges mest kända kulturminnen, och själva osäkerheten kring vad Varin menade har kraftigt bidragit till att göra honom och Vämod kända för eftervärlden.