Mahdin i Sudan

I texter om islam och jihad förekommer ofta termen mahdi, som syftar på en person som härskade i Sudan på 1800-talet. Vem var det och vad gjorde han för att hamna i historieböckerna?

Frågan sätter fokus på vad som ofta framställs som en av det brittiska imperiets största motgångar under den imperialistiska eran, även om det snarare var en motgång för den osmanska administrationen i Egypten, under ledning av khediven (vicekungen) i Kairo, som i och för sig var nära lierad med Storbritannien.

Under några decennier i mitten av 1800-talet utvidgade vicekungarna kraftigt sitt välde söderut, längs Nilen, med hjälp av europeiska officerare. När expansionen var som mest lyckosam gick sydgränsen för Kairoregimens inflytande i nuvarande Uganda, men de mest framskjutna positionerna fick sedermera ges upp. Att de yttre gränserna för dagens Sudan och Sydsudan ser ut som de gör beror på denna egyptiska expansion i söderled.

För många invånare i det gamla Nubien, dagens norra Sudan, var detta en olycksbådande utveckling, eftersom deras gamla livsstil, inte minst slavhandeln, hotades av nykomlingarna. Med tanke på att militanta islamiska väckelser med krigiska inslag var vanligt förekommande i hela stäpp- och savannbältet söder om Sahara på 1800-talet är det föga förvånande att motståndet mot khedivens välde fick markant andliga drag, och på denna punkt blev mahdin (”frälsaren”) en nyckelgestalt.

Mahdins riktiga namn var Muhammad Ahmad ibn al-Sayyid Abd Allah. Han föddes inte långt från Dongola år 1845 som son till en skeppsbyggare vid Nilen. Redan i unga år studerade han skrifterna och tillägnade sig omfattande kunskaper om islam, särskilt sufismens traditioner. År 1871 lät han bygga en moské och började undervisa. Inom de påföljande åren växte hans rykte om att vara vis och pålitlig, och han tog till sig kritiken mot egyptiernas och européernas framfart. Han utropade sig till mahdi 1881 och inledde en väpnad revolt mot Osmanska riket.

I detta tidiga skede hade upproret antagligen kunnat krossas genom en resolut militäraktion, men myndigheterna i Khartoum underskattade mahdins karisma och sudanesernas utbredda missnöje. Inte ens när mahdin proklamerade jihad, drog ut i heligt krig och överföll egyptiska trupper tog man hotet på allvar. Uppror var vanliga, och de brukade alltid bli nedkämpade så fort det hettade till.

I nästa fas blev revolten mycket farligare. Mahdin värvade anhängare i provinsen Kordofan, där åtskilliga flockades till fanorna. Det är okänt hur många sudaneser som var gripna av mahdins religiösa budskap och hur många som närmast anslöt sig till upproret för att bli av med de oönskade myndigheterna – de många arabiska slavhandlarna, som öppet förföljdes av abolitionisterna i Kairo och London, tillhörde den senare kategorin. År 1883 var den mahdistiska armén så stark att den vågade sig på ett anfall mot de egyptiska soldaterna i al-Ubayyid, nedkämpade dem och tog deras vapen. När britten William Hicks dök upp med en armé blev även han besegrad. Mahdin vände sig nu mot Darfur, som i några år hade styrts av den österrikiske generalguvernören Rudolf Carl von Slatin. Han kapitulerade i december 1883 och sattes i fångenskap (varifrån han lyckades fly 1895).

Nu spred sig upproret fort. Med hjälp av de stora slavarméer som tidigare satts upp i Bahr al-Ghazalprovinsen stärktes mahdins militära potential kraftigt. Även trupper som tidigare lytt under egyptiska armén sällade sig till mahdin. I London och Kairo vände man sig till den mest betrodda av alla de europeiska officerare som hade tjänstgjort vid Nilen, den legendariske brittiske befälhavaren Charles George Gordon. Gordon hade deltagit i slaget vid Balaklava 1855 under Krimkriget, lett den europeiska frikår som hjälpte den kinesiske kejsaren att nedkämpa Taipingupproret på 1860-talet och på 1870-talet varit huvudansvarig för befästandet av khedivens makt i Sudan. Om någon kunde stoppa mahdin var det han.

Gordon anlände till Khartoum i februari 1884, men hans resurser var inte på långa vägar tillräckliga. Soldater deserterade och staden inneslöts av mahdins folk. Den brittiska undsättningsexpeditionen under lord Wolseley avancerade för långsamt och kunde inte hindra mahdisterna från att inta Khartoum den 26 januari 1885. Gordon stupade och halshöggs. På mahdins order placerades hans huvud i ett träd, så att förbipasserande barn kunde kasta sten på det.

Därmed var mahdin herre över norra och mellersta Sudan – i den sydliga Equatoriaprovinsen fortlevde en europeisk-osmansk administration under den schlesiske läkaren Eduard Schnitzer, mer känd som Emin Pascha, till 1889 – men hans tid som härskare blev inte långvarig. Redan den 22 juni 1885 dog mahdin i tyfus. Den islamiska staten överlevde dock ända till 1898, då britterna krossade dess trupper i slaget vid Omdurman.