Vilka var bacauderna?

I västromerska rikets slutfas, på 400-talet e.Kr., drabbades imperiet inte bara av inbördeskrig och invasioner utan även av folkliga resningar, vilka på latin förknippas med termen Bacaudae (”bacauder” eller ”bagauder”). Vad låg bakom dessa? Var det slavuppror eller regelrätta bondeuppror mot en förtryckande överhet?

Bacauderna har varit föremål för åtskilliga lärda spekulationer på 1800- och 1900-talen. Många helt motstridiga tolkningar har presenterats. Inom äldre marxistisk historieskrivning har bacaudernas anhängare skildrats som militanta bönder och lantarbetare som reste sig i blodig klasskamp, allt inom ramen för övergången från antikt slavsamhälle till medeltida feodalism. Denna uppfattning är dock inte särskilt vanlig idag.

I de senaste försöken att tolka bacauderna framstår de snarare som grupper med medlemmar från många olika samhällsskikt, vilka kämpade för sin livsstil i de regioner, särskilt i Gallien, i vilka den romerska centralmakten hade mist kontrollen och sökte återta initiativet. När energiska romerska ledare ville återföra folk till ordningen, det vill säga tvinga dem att betala skatt, uppstod problem. I många byar och på många gods gjorde man väpnat motstånd. I detta läge använde sig romarna inte sällan av folkvandringstidens demografiska nytillskott i syfte att pacificera undersåtarna. Så var fallet när en bacaudrevolt flammade upp norr om Loire på 430-talet under ledning av en viss Tibatto. Fältherren Aëtius, Västroms starke man, sände ut en armé av alaner under härföraren Goar, vilka krossade revolten. När alanerna därefter tilldelades land av romarna i Gallia Ulterior (norr om Loire) är det lätt att misstänka att dessa jordområden inte enbart var avsedda som belöning för väl utfört arbete utan också som baser för centralmakten i den bråkiga landsändan. (Alanernas hårda regim ledde för övrigt till ännu ett uppror, anfört av läkaren Eudoxius.) Även goterna i Akvitanien, söder om Loire, var villiga att hjälpa romarna att få bukt med provinsiell oro, bland annat genom att ingripa mot bacauder på Pyreneiska halvön år 454.

Dessa exempel åskådliggör vad romarna hade att vinna på att upplåta land åt ”barbarerna”. I ett läge där de romerska legionerna var för få och för otillgängliga, inte sällan omplacerade till viktigare försvarsområden i öster, för att kunna erbjuda skydd mot yttre hot och hålla den uppstudsiga provinsbefolkningen i schack erbjöd alaner, goter och andra nykomlingar ett militärt alternativ. De militärt kompetenta immigranterna ville i regel inlemmas i imperiets försvarsstruktur, och de var ofta lojala mot den romerska ledningen efter det att de tilldelats land. Till slut blev dock systemet ohållbart och den politiska splittringen var ett faktum.