Dop under medeltiden

Med anledning av morgondagens prinsessdop får jag en hel del frågor (särskilt av journalister) om äldre tiders dopritualer och -ceremonier. Jag misstänker att en hel del av detta kommer att avhandlas i radio och TV under de närmaste dagarna, men då detta knappast gäller för våra äldsta svenska doptraditioner passar jag på att redogöra för dem här.

Under medeltiden och tidigmodern tid skulle dopet äga rum inom åtta dagar efter födseln. Iförd röcklin och stola tog prästen emot dopföljet i kyrkporten och läste där de första bönerna över den nyfödda i syfte att försäkra sig och alla om att djävulen var utdriven. Prästen gjorde sedan korstecken över barnet och lade ett par saltkorn, en vishetssymbol, i barnets mun. Med ordet ”effata” (”öppna dig”) rörde han vid barnets öron, på det att barnet skulle kunna höra Guds ord.

Därefter följde ceremonin vid dopfunten. Till en början, under 1100-talet, var det vanligt att denna stod mitt i kyrkan, men senare försköts placeringen till västra delen av byggnaden, så att funten blev något av det första en besökare såg efter att ha gått in. Här ställde prästen frågor till barnet, som gudfader och gudmoder skulle besvara: de skulle i barnets namn avsvärja sig djävulen och alla hans verk samt bekänna sig till tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande. Barnet smordes med olja och doppades i dopfuntens skål, cuppan. Sistnämnda handling kallas på latin kallas immersio. I ett senare skede av medeltiden ersattes doppningen av den i våra dagar vanligare vattenbegjutningen (lat. infusio) av huvudet. Sedan prästen doppat eller öst vatten över barnet, som därvid döpts i treenighetens namn, följde ännu en smörjelse, nu med en väldoftande olja, så kallad krisma. Det nydöpta barnet ikläddes slutligen en vit dopdräkt och fick ett brinnande ljus till tecken på att det nu var ett ljusets barn, en del av kristenheten.

Så skulle det i alla fall gå till. Men om barnet riskerade att inte komma fram till kyrkan med livet i behåll fanns en nödlösning. Fadern och modern hade i god tid skaffat en gudfader och en gudmoder, som stod beredda att rycka in med salt och vatten om olyckan var framme. Hellre än att barnet skulle dö odöpt skulle gudfadern döpa det medan gudmodern höll det i sina händer. Äldre Västgötalagen stadgar att gudfadern skall använda vatten vid dopet, ”om vatten finnes”, och att han skall döpa det i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.