Paddor och grodor har också en historia

Idag släpper jag fram en djurrelaterad fråga, denna gång rörande små vilda djur som sällan förekommer i historiska redogörelser. Kan man skriva groddjurens historia i det mänskliga samhället? Vet vi hur folk uppfattade dem förr? Hade man fördomar mot dem, eller ansåg man att de var magiska? I sagan skall ju prinsessan kyssa just en groda för att finna sin prins.

Det är faktiskt fullt möjligt att analysera människans syn på grodor och paddor i förfluten tid, men det har knappast tillhört en huvudfåra inom historia och arkeologi. Ibland hittas grodben på intressanta ställen på utgrävningsplatser, till exempel i Gamla Uppsala, men bristen på komparativ forskning gör det svårt att tolka fynden.

Att nordborna under medeltiden var fascinerade av grodor och paddor är väl belagt. Folk visste att djuren gärna uppehöll sig på mörka, fuktiga platser, bland annat på kyrkogårdar, vilket medverkade till uppkomsten av tron att de vaktade nedgrävda skatter och åt lik. Föraktet och hatet – kanske rentav rädslan – mot groddjur är lätt avläsbara i källor, som i Heliga Birgittas skrifter. Till de djärvare (men hittills inte bevisade) spekulationerna hör hypotesen att groddjuren hade en stark ställning i förkristen europeisk religion, varför prästerskapet under tidig medeltid lät dem förknippas med djävulen.

Inom den gamla folkmedicinen fanns det gott om grodbaserade recept. Av askan efter brända grodor tillverkades lut, som gnoddes in på skallen för att få håret att växa. Mest ryktbar av alla medeltida paddkurer var bruket av den så kallade paddstenen, som ansågs finnas i gamla paddors huvuden. Med paddstenens hjälp kunde, menade man, den läkekunnige behandla förblödning, frossa och epilepsi, och den som svalde en paddsten ansågs erhålla skydd mot viss typ av förgiftning.