Vad fann man i Askeberga?

Jag har vid olika tillfällen diskuterat Askeberga, platsen för ett av mina favoritfornminnen. För mer än ett år sedan bloggade jag om Askeberga i Svenska Dagbladet. Jag har uttryckligen påtalat bristen på forskning kring orten och behovet av arkeologiska undersökningar för att dess betydelse skall kunna utrönas. Nu har en inledande undersökning äntligen ägt rum, vilket är mycket glädjande, och jag nyttjar självfallet möjligheten att berätta om den här.

Askeberga ligger inte långt från Tidan i Västergötland. Här finns 24 klumpformade stenar, omkring 2 meter höga, uppställda i en 55 meter lång och 18 meter bred nordsydlig oval. Ibland kallas monumentet skeppssättning, den näst största i Sverige efter Ales stenar i Skåne, och ibland domarring, men ingendera benämningen är bra. De för skeppssättningar karaktäristiska stävstenarna saknas. Våra domarringar är betydligt mindre. Så vad är det för något? Ingen vet.

Skälet är att detta besynnerliga jättemonument inte har blivit utforskat. En liten grävning 1928 ledde bara till att området återställdes efter potatisodling. Eftersom vi saknar arkeologiska grundfakta är det omöjligt att uttala sig om monumentets ålder eller vetenskapligt spekulera i vad det kan ha använts till. Hypotesen att stenarna har forslats hit under yngre järnålder är bara en gissning.

Men nu har man alltså äntligen börjat forska i saken. Louise Henriksson, Martin Toresson och Roberto Grassi har genomfört en arkeologisk markundersökning för Tidanbygdens hembygdsförening (publikationen har den formella titeln Arkeologisk markundersökning Vad 10:1 – Askeberga Skeppssättning). Det rör sig inte om en utgrävning, eftersom medel till detta saknas, utan om en analys med georadarutrustning, en teknik som visade sig fungera mycket väl på platsen.

Undersökningen visade att det finns många hål och mindre nedgrävningar i marken i och runt monumentet, vilket innebär att detta inte har varit isolerat utan inlemmat i ett större komplex av aktiviteter. Allra intressantast är en 60 centimeter bred, ovanligt rak linje som löper mitt i skeppssättningen. I monumentets södra del kommer den breda linjens georadarsignal från omkring 2,45 meter ned i marken. På vissa håll är linjen störd, detta på ett sådant sätt att vi med goda skäl kan misstänka att folk har grävt ned något just där.

Dessutom inventerades åkermarken öster om monumentet, varvid man fann lösfynd i form av slaggklumpar och bränd sten. Eftersom vi redan känner till en järnframställningsplats söder om monumentet kan detta tyda på en ännu större forntida metallhanteringsaktivitet än forskarna tidigare har vågat tro.

Summa summarum: Askebergamonumentet har med största sannolikhet utgjort en del av en större helhet, som kan vara fullt möjlig att komma åt genom en omfattande arkeologisk utgrävning. Redan nu kan man gissa sig till en damm, en större järnframställning, brandgravar och andra nedgrävningar i och runt fornlämningen. Eftersom större ingrepp inte har gjorts i och kring monumentet bör mycket ha bevarats i jorden.

En av Sveriges största arkeologiska gåtor kan alltså lösas. Det är bara att sätta igång – under förutsättning att någon är villig att finansiera projektet, vill säga.