Historisk frityr

Idag tar jag åter upp en mathistorisk fråga. Hur länge har vi friterat bakverk och annan mat? Är det ett modernt fenomen, eller finns det historiska föregångare?

Frityr (av franskans frire, som betyder ”att koka i olja”), även känt som flottyr, är känt sedan urminnes tid. Det är enkelt och kräver inte tillgång till ugn, inte heller något speciellt fett (flott, ister, smör, kokosfett med mera – man har använt allt möjligt), och folk tycks alltid ha tyckt att det har varit gott. Därför möter vi frityrmat i några av de äldsta redogörelserna för matlagning redan under forntiden. På 1200-talet f.Kr. förekom dylik kost bevisligen i Egypten. Troligen är metoden mycket äldre än så.

Allt tyder på att frityr var vanligt även i det medeltida Sverige, bland annat eftersom vi hade ont om ugnar. Kakorna under medeltid och renässans var gärna frityrbakverk, till exempel klenäter och struvor (belagda i Sverige på 1500-talet).

Frityrkokta ”munkar” (franskans beignets) skall enligt en obelagd tradition härstamma från Främre Orienten och ha nått till Västeuropa under korstågstiden, men själv ger jag inte mycket för den förklaringen. Såsom den framträder skrönor ser det ut som en typisk efterhandskonstruktion. Jag blir ofta tillfrågad om den märkliga benämningen, som är känd sedan 1600-talet, men faktum är att vi inte vet varför munkarna heter som de gör. En gissning är att benämningen kommer av den tonsur som munkar och andra andliga hade på huvudet under medeltiden, detta eftersom vissa munkbakverk hade och har ett hål i mitten. En annan gissning är att benämningen kommer av att klosterbröderna ofta lade på hullet och fick en mage vars runda form påminde om bakverkets. Men ingen vet.