Mantlar med hermelin

På gamla tavlor av kungligheter förekommer ofta mantlar med vita hermelinskinn. När uppkom detta bruk? Hur vanligt var det i det medeltida Sverige?

Hermelinen, eller lekatten, var i äldre tid ett hett eftertraktat byte i de nordiska skogarna. Djuret jagades mycket riktigt för skinnet, som var en viktig exportvara. Under senmedeltiden, och antagligen även tidigare, var djuret fridlyst från jakt mellan midfastosöndagen och allhelgonadagen, allt för att skydda stammen under sommartid och göra det desto lättare att jaga hermelin under vintern, då djuret bar sitt värdefulla ”vitskinn”. Senast på 1100-talet tog norrmännen upp tribut i Finnmarken i form av vita hermelinskinn, och på 1300-talet erlade både jämtar och österbottningar skatt i form av denna naturaprodukt.

Hermelin var alltså något skandinaviska jägare, skatteindrivare och köpmän tjänade pengar på. Men just därför, på grund av den relativt goda tillgången, blev hermelinmanteln ingen kunglig statussymbol i det medeltida Norden. Varan var inte tillräckligt exklusiv. Från och med 1200-talet möter vi åtskilliga referenser i källorna till hermelinsfodrade plagg, något som alltså fanns här och var i bygderna. Annat var det i utlandet, där priset eskalerade med varje mellanhand. Svenska och norska vitskinn betingade höga priser i England och på kontinenten, där endast kungar, furstar och högadelsmän hade råd att utsmycka sina kläder med hermelin. Den hermelinsvita manteln med påsydda svarta svansar utvecklades följaktligen till ett traditionellt kungligt attribut i det högmedeltida Europa. Till Sverige kom bruket först i ett senare skede, till följd av kulturella lån från grannrikena.