De första tårarna

Det påstås ofta att människan är det enda djur som gråter. Huruvida detta är sant eller inte överlåter jag åt den naturvetenskapliga expertisen att avgöra. Men hur långt tillbaka i historien har vi gjort en poäng av gråtandet? När och var noterades de första tårarna?

Mina kunskaper om forntida gråtande i främmande kulturkretsar är begränsade, varför jag gärna tar emot kunniga kommentarer i ämnet. De äldsta tårar jag har stött på i forskningslitteraturen är dock gamla nog. De noterades i den ort som idag går under benämningen Ras Shamra, omkring 10 kilometer norr om den syriska kuststaden Latakia. Under sen bronsålder var orten känd som Ugarit och beboddes av kanaanéer, ett folk som bland annat har blivit ihågkommet för att de aktivt bidrog till uppkomsten av alfabetet. I mitten av 1900-talet påträffades en stor mängd texter i Ugarit, tillkomna innan staden gick under omkring 1200 f.Kr. En av texterna handlar om guden Baals död. Dennes jungfruliga syster Anat nås av budet att Baal avlidit, vilket får henne att gråta. Hon ”fortsatte att mätta sig med gråtande, att dricka tårar som vore det vin”. I texten framstår det som om Anat välkomnar tårarna. De hjälper henne i sorgearbetet. Hon dricker dem med njutning, som för att berusa sig. Dylika gråtskildringar har ända sedan dess varit standardförteelser i vår kulturhistoria.

Jag kan för övrigt varmt rekommendera ett besök i Ugarit, när väl den politiska situationen i Syrien förbättras. Jag besökte orten för några år sedan, och det var oförglömligt. Stadsområdet – med porten, det gamla palatset och Baaltemplet – är förhållandvis lätt att orientera sig i, och utgrävningar pågår fortfarande.