Kejsaren som skulle återkomma

Många har hört talas om den gamla engelska legenden om kung Artur – att han är the once and future king, kungen som har regerat i det förgångna och som en dag skall komma åter för att värna sitt land. Men det lär också finnas en historia om att tyskarna under medeltiden trodde att en av deras kejsare skulle återvända, rena världen från allt ont och återigen härska över sitt imperium med kraft. Är detta sant, och vilken kejsare rörde det sig i så fall om?

Det är sant, och kejsaren var ingen mindre än Fredrik II, som levde mellan 1194 och 1250. Fredrik var en av sin tids märkligaste och mäktigaste européer, till uppfostran snarare sicilianare än tysk, mångsidigt begåvad och språkkunnig, tysk kung från 1212 och tysk-romersk kejsare från 1220. Han var en stor lagstiftare, skrev en av medeltidens främsta böcker om falkjakt, intresserade sig för islam, genomförde ett nästan oblodigt korståg som resulterade i Jerusalems återerövring och låg ofta i gräl med påven – gräl som ledde till att han vid mer än ett tillfälle bannlystes.

Tvisten med kyrkan glömdes inte bort, och kyrkokritiska röster under påföljande sekel hämtade gärna näring i minnet av Fredrik. Ett sekel efter sin död blev han föremål för en besynnerlig kult. Rykten började spridas att kejsaren snart skulle återvända. Tack vare franciskanbrodern Johannes av Winterthur känner vi till många av de Fredrikfantasier som var i omlopp i mitten av 1300-talet. Broder Johannes berättar att åtskilliga var förvissade om att kejsaren skulle återkomma och ställa sig i spetsen för en radikal samhällsovandling: ”Han kommer att gifta bort rika män med fattiga flickor och kvinnor, och vice versa; han kommer att gifta bort nunnor och leksystrar, finna hustrur åt munkar, återge myndlingar, föräldralösa och änkor och alla andra som blivit utplundrade deras egendomar, och skänka alla rättvisa. Han skall förfölja prästerskapet så hårt att dess medlemmar kommer att skyla sin tonsur med kogödsel, om de inte har något annat att skydda sig med, på det att man inte må se att de har tonsur. Han kommer att fördriva prästerskapet, särskilt franciskanerna, eftersom de drev honom från makten genom att kungöra de påvliga åtgärderna mot honom. När han har utövat makten rättvisare, och regerat mer ärorikt, än tidigare skall han korsa haven med en stor armé och ge upp sin makt på Oljeberget eller vid det förtorkade trädet.”

Johannes av Winterthur konstaterade själv att han aldrig upphörde att ”förbluffas över denna falska tro.” Sett i ett vidare perspektiv bör det påpekas att tron på kejsar Fredriks återkomst inte var unik för sin tid. I många europeiska länder blomstrade i mitten av 1300-talet tron på ”de sista dagarnas kejsare”, en person som antogs vara i snart antågande. Kejsaren skulle besegra kristenhetens fiender och härska med rättvisa över folken ända tills Kristi fiender plötsligt släpptes fria och överföll världen. ”De sista dagarnas kejsare” skulle då resa till Jerusalem, abdikera och dö, varvid ridån skulle gå upp för Antikrists återkomst och nästa rond i den stora striden mellan ont och gott.