Voodoo i Västindien

Idag släpper jag in en religionshistorisk fråga. Varifrån kommer, och hur utvecklades, den haitiska religion som brukar kallas voodoo eller vodun?

Benämningen på religionen kommer ursprungligen från ordet vodu (”ande”), som förekom hos fon, ett folk som dominerade det forna riket Dahomey, som låg i den nuvarande republiken Benin i Västafrika. Att religiösa seder från denna del av världen fortplantades till den franska kolonin Saint-Domingue på ön Hispaniola, det vill säga till dagens Haiti, berodde självfallet på den intensiva transatlantiska slavhandeln på 1600- och 1700-talen. Från och med 1750-talet har vi rapporter om att slavarna på de franska kolonialherrarnas plantager brukade smyga sig undan för att delta i ritualer och danser, bland annat till ”vattenmoderns” ära.

Det brukar ibland hävdas att voodoopräster och -kulter spelade en viktig roll i slavupproret i Saint-Domingue år 1791, som i förlängningen resulterade i att Haiti blev självständigt. Men detta är inte säkerställt. Ledarna i kriget mot fransmännen, Toussaint Louverture och Jean-Jacques Dessalines, var uttalat kritiskt inställda till voodoo, som i deras ögon var föga mer än vidskepliga dumheter och en potentiell källa till opposition mot det egna militära ledarskapet. Toussaint förbjöd nattliga sammankomster och Dessalines gav order om att voodooutövare skulle skjutas.

Våra vanligaste uppfattningar om religionen är i stor utsträckning felaktiga, eller resultatet av missförstånd, färgade av populärkulturens myter och inbillningen att voodooprästerna främst sysslar med att döda tuppar och orsaka elände genom att sticka nålar i dockor (vilka snarare hör hemma i New Orleans turistindustri än inom religionen). Voodoo/vodun är mycket större och mer komplicerat än så, en följd av en sammansmältning av slavägarnas katolicism och slavarnas afrikanska trossystem. Högst upp tronar Gud, Bon Dieu, men han är avlägsen och har delegerat makt till hundratals andliga krafter, så kallade loa, vilka i egenskap av gudomliga manifestationer står människan nära. Vissa loa påminner om kristna helgon, andra om afrikanska gudar, medan ytterligare andra representerar de egna förfädernas andar. Inte sällan identifieras afrikanska gudomligheter med katolska. Under de seansliknande gudstjänsterna – då tuppar eller andra djur mycket riktigt mister livet – tar loa mänskliga medier i besittning och antas kommunicera direkt med de församlade. På detta sätt får välvilliga gudomar möjlighet att bota sjukdomar och lösa sociala konflikter.