Häxorna på heden

I en av de mest berömda scenerna i teaterhistorien möter Macbeth, huvudpersonen i Shakespeares tragedi med samma namn, några häxor på heden. I det samtal som följer förutspår häxorna att Macbeth skall bli skotsk kung. Han och hans hustru låter sig förföras av tanken och ser sedermera till att infria profetian genom lönnmord. Men Macbeth är skönlitteratur. Har något liknande hänt i verkligheten? Har kungligheter, prinsar och herremän inspirerats av spåkvinnor, astrologer eller häxor i sin jakt på makt och ära?

Javisst, är svaret. Detta var i själva verket oerhört vanligt, särskilt under senmedeltiden och renässansepoken, hovastrologernas guldålder. Och det är inte svårt att finna litterära paralleller och föregångare till Shakespeares hedhäxor. Den svenske storman som var huvudperson i gårdagens blogg, Karl Knutsson, är ett bra exempel. Han hävdade själv, via sin författare till Karlskrönikan, att en vis äldre kvinna hade förutspått hans eget kungadöme.

År 1440 var Karl Knutsson svensk riksföreståndare, men mycket talade för att han skulle tvingas lämna över sitt regentskap till den unge Kristofer (”av Bayern”), som stod i tur att bli ny kung av Kalmarunionens riken. I detta läge skall Karl Knutsson ha färdats till en ort där en ”gudelig jungfru” i åttioårsåldern levde. Karl frågade henne om det var Guds vilja att han skulle lämna ifrån sig styrelsen av riket. Kvinnan svarade med en spådom: ”Guds vilja har jag förstått så / Han haver eder frälst i alla dagar / och vill eder till Sveriges kung hava” (Karlskrönikan, vv. 6713–6715).

Karl Knutsson invände då att det svenska riksrådet var ovilligt att acceptera honom som kung. Rådsherrarna var inställda på att hylla Kristofer. Jungfrun profeterade då att Gud, som straff för att herremännen inte ville ta Karl till kung, skulle låta tre hemsökelser komma över riket, med krig, hungersnöd och annat elände.

Detta skrevs på 1450-talet. Händelsen nedtecknades på order av Karl Knutsson, som då (efter Kristofers död 1448) faktiskt hade uppnått den höga ställning profetian uttalar sig om för hans räkning. Är berättelsen sann? Vi har ingen aning, men jag tvivlar. Historien minner om många andra profetieberättelser och skrönor. Det väsentliga för Karlskrönikans författare var emellertid att situationer påminnande om ”häxorna på heden” hörde till standardelementen i karriärlystna herremäns politiska kultur. De kunde användas i propagandan eftersom de bar trovärdighetens prägel. Folk förväntade sig att män som Karl Knutsson skulle rådfråga spåmän, kloka gummor och astrologer.