Sagoöarna i Atlanten

På gamla kartor finns det mängder av icke-existerande öar i Atlanten? Trodde man verkligen att de fanns? Varför?

Ja, det gjorde man. Den mest kända av dessa var Sankt Brandans (eller Brendans) ö. Enligt den långt senare upptecknade legenden besöktes ön av det iriska helgonet Brandan på 500-talet. Sankt Brandan och hans anhängare skall ha styrt kosan västerut från Irland i en liten farkost och besökt många öar i Atlanten. En av dessa, ”Sankt Brandans ö”, dyker upp på många gamla kartor. Under senmedeltiden identifierades ön stundom med Madeira. Så sent som 1755 placerades Sankt Brandans ö 5° väster om Kanarieöarna på en karta, och till och med på 1800-talskartor har ön markerats i Atlanten. Men den finns inte.

En annan mytomspunnen men icke-existerande ö sades under medeltiden ha hittats av sju visigotiska biskopar som flydde ut över havet tillsammans med sina trogna när muslimerna invaderade Pyreneiska halvön på 710-talet. När de funnit land skall de ha bränt sina skepp och byggt sju bosättningar som ersättning för de sju biskopsdömen de fått lämna. Bosättningarna växte snart ut till städer, varför ön kom att gå under beteckningen De Sju Städernas ö.

På en karta från början av 1300-talet placeras en ö vid namn Brazil strax väster om Irland. Samma namn brukades av kartritaren Andreas Bianco i mitten av 1400-talet om två öar, en vid Irland och en längre söderut. Många människor, särskilt på Brittiska öarna, blev övertygande om att Brazil existerade. I slutet av 1400-talet arrangerades (misslyckade) expeditioner från Bristol i syfte att upptäcka ön och fastställa dess exakta läge. År 1566 dyker ön upp på två kartor, men då i trakten av Newfoundland.

Ytterligare en ö kallades Antillia. Den påstods ha upptäckts av en biskop av Porto någon gång på 700-talet. Ön förekommer regelbundet på kartor från och med mitten av 1300-talet, vanligen som en lång rektangel väster om Portugal eller utanför Gibraltar sund.

Men varför trodde man på alla dessa öar? Det finns flera svar. Den yttersta orsaken är okunskapen i sig. Den mänskliga fantasin kittlades av att det låg en väldig, helt okänd vattenmassa väster om Afrika och Europa. Följden blev mängder av myter i form av berättelser om sjöodjur och sagoöar i världshavet. Därtill kommer tre förstärkande faktorer. För det första fanns det sedan antiken en tradition att förlägga mer eller mindre okända, ibland helt påhittade, öar i havet – Hesperidernas öar, Lycksalighetens öar, med flera. Traditionen var stark och blev en del av de lärdas värld under medeltiden, något de såg som sin uppgift att föra vidare. För det andra företog de iriska munkarna under tidig medeltid flera resor åt alla möjliga väderstreck, till Medelhavsområdet i söder och mot Island i norr, varför en ö mer eller mindre inte uppfattades som något sensationellt. För det tredje: när man började upptäcka (eller i Kanarieöarnas fall återupptäcka) Atlantöar under 1200-, 1300- och 1400-talen – Madeira, Azorerna, Kap Verde, São Tomé, etc. – blev dessa bevis på att Atlanten inte var ett stort tomt världshav. Om nu dessa öar bevisligen fanns, varför kunde inte också Brazil, Antillia och de andra mytiska platserna existera?