Homosexuella monarker

Till de ständigt återkommande frågorna i min mailbox hör spörsmålen om kända historiska personers eventuella homosexualitet. Det kan förefalla som irrelevanta frågor i detta forum, men eftersom homosexualitet i många länder har varit förbjudet och kungligheters sexualitet har varit storpolitiskt betydelsefull (inte minst på grund av behovet av tronarvingar) ser jag mig föranlåten att ibland gå in på ämnet. Så skedde för några år sedan, och här kommer ännu ett svar.

Det faktum att i princip alla vuxna monarker har varit gifta och varit ålagda att göra vad de kunnat för att få arvingar gör att det är omöjligt att avgöra exakt vilken läggning – hetero-, homo- eller bisexuell, etc. – de hade. Följden blir i regel en evig gissningslek. För svenskt vidkommande har man särskilt diskuterat Gustav III, utan att kunna nå fram till ett avgörande, och Gustaf V (Haijbyaffären). I många fall är gissningarna, som i fallet med Ludvig XVI av Frankrike, ett modernt fenomen som saknar historiska rötter.

Framför allt har diskussionerna rört engelska monarker i allmänhet och Rikard Lejonhjärta i synnerhet. I modern populärkultur tas det ofta för givet att denne var gay. Ett känt exempel är filmklassikern The Lion in Winter (1968, där Rikard spelas av Anthony Hopkins; en nyinspelning för TV följde 2003). Men samtida belägg, till exempel vittnesmål och rykten i krönikor, saknas fullständigt. Faktum är att vi har mängder av uttryckliga belägg för Rikards heterosexualitet, som föranledde hård kritik från prästerskapet. Kungens förkärlek för älskarinnor och prostituterade (och inte för den egna hustrun), till och med när han var allvarligt sjuk, noterades med oblida ögon.

Just detta exempel är till råga på allt ovanligt lätt att spåra till en källa. Spekulationerna om kungens homosexualitet började så sent som 1948, då historiskt intresserade (men uselt kulturhistoriskt pålästa) britter misstolkade en symbolhandling. I syfte att markera en politisk allians sov Rikard under en natt i samma bädd som den franske kungen Filip August. På 1100-talet insåg samtliga politiska bedömare handlingen för vad den var, men i det sexualfixerade 1900-talet misstolkades händelsen helt.

Frågorna om kunglig sexualitet rymmer även ett betydligt allvarligare historiskt fel. Äldre tiders människor var oförmögna att identifiera folk som homosexuella av det enkla skälet att begreppet, uppfattningen om en specifik homosexualitet, ännu inte var vanlig. Det är egentligen bara i nutidens samhälle som vi har definierat folk som antingen-eller och sökt sätta etiketter på sexuella identiteter. I historisk tid var människor snarare fokuserade på de homosexuella handlingarna i sig (”sodomi”), och man antog att vem som helst kunde frestas utföra dem. Handlingarna var alltså inte kopplade till uppfattningen om en homosexuell identitet.

Detta gör det besvärligt för den oförberedda forskaren, eftersom han eller hon brukar vara inställd på att finna belägg för just identiteten, som ju aldrig nämns i de historiska källorna. Källorna begränsar sig dessutom ofta till att nämna handlingar som resulterade i skandaler (till exempel överdriven kunglig favoritism, som i fallet med Edvard II av England, en monark som säkert skulle ha betraktats som gay om han levt idag) eller fällande domar.