Den javanesiska krisen

Idag släpper jag för ovanlighetens skull fram en fråga om historiska konsthantverk. Det gäller ett föremål som ofta förekommer i skildringar, särskilt bilder, med sydöstasiatiska teman (samt i åtskilliga korsord): den dolk som brukar kallas kris, även stavad keris, och som särskilt förknippas med Java. Inte sällan utmärks den av en vågig klinga, något som i och för sig inte är nödvändigt för att den skall räknas som kris. Hur länge har dolktypen existerat? Hade den någon specifik funktion?

Krisens äldsta historia är omdiskuterad. Vissa forskare menar att dolken går att spåra tillbaka ända till föregångare av brons från tiden kring Kristi födelse, och dess ursprung har sökts i många länder. På Java är den känd redan i reliefer på Borobudur- och Prambanantemplen (800-talet e.Kr.). Även i 1300-talsruinerna efter Panatarantemplen på östra Java finns tydliga reliefbilder av män med kris. I källor från 1400-talet nämns uttryckligen att javaneser hade för vana att bära dolken, vilket de fortfarande gör vid ceremonier och ritualer.

Krisen användes både i krig och, framför allt, som avrättningsredskap, men dessutom är den en integrerad del av den manliga högtidsdräkten. Dess ceremoniella och symboliska funktioner har varit minst lika viktiga som dess roll som vapen. Enligt javanesisk folktro har krisen övernaturliga krafter. När en pojke blir man skall hans fader enligt traditionen överlämna en kris – helst en gammal släktklenod – på det att pojken skall hämta kraft från förfäderna.

Antalet vågor på klingan är relaterat till hinduisk symbolik, eftersom Java var till övervägande del hinduiskt före 1500-talets muslimska missionsvåg. Som exempel kan nämnas att tre kurvor symboliserar eld och passion. Även metallinläggningar på klingan och trähandtagets mönster brukar var starkt symbolmättat. Före islams utbredning var handtaget ofta format som en figur ur hinduiska berättelser, men från och med 1500-talet har figurerna stiliserats och blivit mer svårtydda.

(Inom parentes: en gång, sommaren 1993, köpte jag själv en kris i en antikvitetsaffär i Yogyakarta. Köpet fick ett bisarrt efterspel, eftersom jag var obetänksam nog att stoppa ned krisen i handbagaget när jag gick ombord på ett flygplan. Kabinpersonalen tog raskt hand om föremålet, eftersom det faktiskt kunde användas som vapen av en eventuell kapare eller terrorist. När planet landat fick jag fel föremål av personalen: en pistol, betydligt bättre lämpad för terroraktiviteter än den gamla dolken. Felet rättades till, och krisen ligger idag i en bokhylla i arbetsrummet.)