Kung David

Härom veckan fick jag en fråga om hur historiker ser på gammaltestamentliga historier. Uppfattar vi dem som myter med en eventuell sanningskärna, eller som rena skrönor? Hur är det med katastrofskildringarna? Och hur är det med enskilda personers historicitet, till exempel kung David?

Jag har redan bloggat i ämnet och tagit upp historien om Sodom och Gomorra som exempel på en mytisk berättelse som möjligen kan bottna i ett trauma som uppkom efter en naturkatastrof. Den här gången vänder jag mig istället till kung David. Under de senaste decennierna har det faktiskt förekommit att akademiker, även israeliska, har hävdat att han aldrig har existerat, att han är en rent litterär gestalt. Bakom sådana idéer ligger källkritiska resonemang om böckerna i Gamla testamentet, i första hand Samuelsböckerna, Konungaböckerna och Krönikeböckerna. Om dessa inte längre uppfattas som egentliga historiska verk utan snarare som projekt med syftet att teckna en bild av ett israelitiskt förflutet vars innehåll fyller vissa teologiska och ideologiska krav blir det mycket svårt att uttala sig om de gamla kungarnas historicitet. Osäkerheten blir större och forskarna försiktigare.

Emellertid har vi även andra källor att utgå från, framför allt inskrifter på stelar och byggnader i Främre Orienten. Ibland berör dessa texter händelser och personer som även omnämns i Gamla testamentet. Kung David, som enligt biblisk kronologi skall ha levt under decennierna omkring år 1000 f.Kr. och regerat som kung på 900-talet, är ett sådant exempel. Hans historia återfinns i Samuelsböckerna, Första Konungaboken och Första Krönikeboken. Ingen annan narrativ redogörelse för kungens verksamhet existerar, men år 1993 upptäcktes en arameisk segerstele med inskrift i Tel Dan i norra Israel. Stelens upphovsman var en kung av Damaskus i mitten av 800-talet f.Kr. som önskade berätta om sina segrar över grannfolk och grannriken, däribland Israel och ”Davids hus”. Tolkningen är omstridd, eftersom ordet ”Davids” även kan utläsas som ”onkelns” eller ”den älskades”, men med tanke på omständigheterna – skrytet över segern över Israel – menar flertalet forskare att ”Davids hus” är den troligaste läsningen. I så fall var dynastibenämningen allmänt känd i regionen ett drygt sekel efter kungens förmodade regeringstid, vilket talar för Davids historicitet.

Inskriftsmaterialet gör det även möjligt att eventuellt utläsa namnet David på Meshastelen, som restes av en moabitisk kung i nuvarande Jordanien omkring 840 f.Kr. och som numera förvaras på Louvren i Paris. Meshastelen ger oss dessutom en redogörelse för krigen mellan Moab och Israel (sett ur moabitisk synvinkel), som på flera konkreta punkter bekräftar politiska och militära scenarion i Gamla testamentet.